prestiqe

Nu sitter jag nyduschad här igen. TVn står på som bakgrundslud... lägenheten är städad och så fort håret torkat ska jag ge mig iväg hem till mina föräldrar och spendera kvällen där. Med mat och Mission Impossible III hoppas jag! Egentligen hade jag verkligen velat vara på Parets födelsedagsparty men man kan inte få allt. Hoppas du får en fantastisk kväll och att du får känna dig som du är, bäst i världen!

Detta är tredje dagen i rad som jag i stort sett inte lämnar lägenheten. Har åkt på en riktig dunderförkylning/influensa och pendlat mellan soffan och sängen alldeles för länge nu. Men nu verkar det äntligen vara på bättringsvägen och imorgon hade jag planerat att jobba. Alltid när jag varit instängd och ofri för länge får jag en ny hunger på livet. Börjar tänka på allt jag ska göra, ändra på, förbättra, och hur mycket jag ska njuta av att vara frisk och ha hela livet framför mig. Har tagit fram en ovanligt fantasifull outfit till imorgon, även om jag ändå jobbar i uniform. Bara ca. 2 veckors jobb kvar och jag ska njuta av att ha kvällar lediga, träffa konstiga turister men underbara kollegor. Den bästa tiden är nu, det har ni väl inte glömt?

Jag tänker alldeles för mycket, som ni vet. Låter inget vara, lämnar inget till övers... Men med en alldeles nystädad lägenhet, vetskapen om att jag inte har något viktigt att göra på hela kvällen skänker ett lite moln av lugn över den annars så gassande solen. Solens viskningar på repeat i örat, kom på något nu, gör något stort, lev livet, sluta vara så himla orolig hela tiden. Det finns inget annat än nu! Men sådana tankar kan lätt bli överdrivna och krig istället för peace of mind.

Tänk på vad ni har, lev och prioritera rätt. Det är aldrig för sent. Bygg med dina egna händer och gräv ut de stora stenarna från grusen, annars tar de alldeles för mycket plats. En vis man lärde mig en gång att man måste vara sin egen coach. Tänk att det kunde vara så enkelt. Och billigt.

Jag har sovit ensam och somnat som en stock flera nätter. Är det inte konstigt? I 2 år var jag skräckslagen, men för första gången lär jag mig trivas med mig själv. I ett individualiskt land som detta finns inget viktigare, för du måste stå ut med dig alltid.

Snart får jag äntligen semester. Först sticker jag iväg med familjen till Örnsköldsvik och hänger med släkt och åker båt i några dagar. Sen åker älskling och jag äntligen iväg på vår kärleksresa till Mallorca. Vi bor precis vid havet och ska dricka vin och äta tapas varje kväll. Hyra bil och se ön, gå på marknader och bara vara. Åh vad jag längtar, och det är så dubbelt. Man längtar, missar nuet, sedan går tiden så himla fort och det är fruktansvärt varmt så man längar in till ACn. Och sen är man ledsen för att man är hemma... detta är en del av vuxenlivet har jag lärt mig, men jag ska trotsa det. Jag ska vinna över oskrivna lagar.

I höst börjar skolan igen. Jag längtar efter att ha mer frihet, gå på intresannta föreläsningar, kunna planera min tid och hinna träna. Jag längtar efter höstkläder, filmkvällar och fikastunder. Att stanna för länge i bastun efter man har simmat och tända ljus. Jag längtar inte efter mörker, tentor, regn, rusk och vinterjackor. Men allt har sin charm, eller hur?

Jag har ett underbart liv, och den största anledningen till det är min livskamrat, H. Precis som "bästishalsbandens" halva hjärtan passar perfekt i varandra gör vi det. I torsdags firade vi 3 år och han kom hem med en enorm bukett rosor i tre färger, en färg för varje år. Dom är brevid mig nu och sprider en doft av kärlek, lycka, trygghet och ett helt nytt liv än det jag är van vid. Hur kunde jag vara så lycklig lottad att jag skulle hitta något som jag kan skratta, älska, krama så mycket som jag vill? Som tänker som jag, men ändå kompletterar och lugnar mig med sitt helt unika sinne. Jag älskar dig Henric, och är världens lyckligaste som får spendera varje dag med dig. För mig finns inget finare.

Nog med ordbajs. Hoppas ni har det fantastiskt, och nu har ni fått en update som heter duga :)

Så många mil sprugna, så många steg kvar...

Det finns så fruktansvärt mycket i mig, men jag bara springer förbi. Detta borde jag klara, kör över mig själv. Tillåter mig inte att tänka, känna. Men varför skulle jag, egentligen? Går det att göra ogjort? Går det att förlåta något som gjort, och fortfarande gör, så ont? Som får hjärtat att brista så högt att det hörs till lägenheten intill.

The story of my life. Jag kan vända, vrida, men det slutar ändå åt fel håll. Hur glömmer man, stänger en lucka med miljontals lås och slänger bort nycklarna? Slutar det bubbla då?

Räcker det att bara fokusera på allt som är bra? Kommer det ikapp mig ändå?

Vågar jag vänta och se?

Åh, den var så fin, lägenheten. Den kommer säkert bli för dyr. Men jag måste få hoppas lite till.

http://www.hemnet.se/beskrivning/538692 

Om det är något jag är bra på så är det att lyssna på min kropp, göra det som känns bra och unna sig när det blir för jobbigt. I två veckor har jag kännt mig märklig, haft mardrömmar, sovit dåligt, haft bankande hjärta, gått lite som i en dimma.. till och från. Kalla det ångest, hormoner, har ingen aning. Men jobbigt är det iaf, och påverkad blir jag. Det händer mycket i mitt liv, som alltid. Jag är inte utsövd och har druckit för mycket kaffe och för lite vatten. Ni vet, småsaker, men ändå.

Jag hatar att gå runt och känna som att man är rädd för en fara utan att veta vad faran består av. Nutida ångest? Men jag har verklingen ingen anledning. Hatar att jag är så otroligt känslig, men inte så mycket att göra åt.

Har iaf inte haft en riktig bra nattsömn som jag behöver, så lika bra. Idag har jag druckit vatten, ätit god men nyttig mat, gått långpromenad med kärlek och bara försökt släppa ut allt jag behöver. Och prata, prata, prata. Ringde och avbokade mötet med K kl 10, orkar inte behöva stressa imorgon. Jag behöver sovmorgon och en lugn förmiddag. Det var min mammas idé, min kloka underbara mamma. Henke är världens finaste, men han är kille och lyssnar mer än han pratar... Mamma har alltid bra idé däremot. Mamma är bäst helt enkelt! Och vet ni vad? Det känns mycket bättre redan! En kravlös kväll och morgon så kommer jag säkert att må bättre redan imorgon. Tack mammi.

Jag har läst mycket på sistone, och jag blir så inspirerad. Allt från små krönikor i Metro, poträtt i ELLE och Dr Phil böcker. Och bloggar förstås. Till och med Anna Anka! Nej hon är inte intelligent, men jag har också hört att avund är den renaste och mest genuina formen av beundran. Så något har hon ju. Om inte annat ett väldigt tight ass! Men iaf, så sitter jag här, rastlös men lite sjuk. Och har äntligen tagit tag i att börja sy... Köpte en klänning för något år sedan på rea- den är fin men lite tantig. Har dock sett Frida Fahrman ha på sig den efter det men hon klär ju i allt till skillnad från mig. Så jag har försökt att sy in ärmar, ändra på volanger och göra den kortare. Låter mer komplicerat än det är, men det tar tid däremot... en himla tid. Så har inte alls hunnit klart. Men lite kul att iaf ha hunnit börja på något! Nu blir jag sjukt sugen på att ändra färg på mina smycken och massa andra saker så nu får jag ta och sluta.

Har sett på Mona Lisas leende, okså inspirerande, och passar med hela jämställdhet/hemmafru debatten. Jag kan tycka och förstå tt för vissa så finns det en stolthet och mening i att ta hand om hemmet, sin kärlek, sina barn. Och jag kan förstå att för vissa är det helt otänkbart och karriären är det enda som spelar roll, och förstås i vissa fall friheten. Och hittar man sitt så är det fint, men det optimala är väl kanske något mittemellan. Svårare än så är det inte... i detta fallet har denna Anka valt att vara hemmafru, lycklig? Kanske inte. Men det får stå för henne.

Det är så mycket jag vill men jag kanske är för lat? Jag vet inte. Tycker så mycket är roligt, men inget så kul att jag riktigt orkar göra det till mitt och ta tag i det. Uschi vad jag svamlar. Men är lite trött, känns som att jag inte har någon direkt stil. Jag tycker det är kul att ha stora ringar och sjalar ibland, jeans och skjorta ibland, fred perry skor ibland, höga stövlar ibland... känns så tråkigt. Jag är mittemellan i politiken, lyssnar på all sorts musik, tycker om att sjunga/fota/inreda/mode... festar lika gärna som jag är hemma med älskis. Vad är jag egentligen? Så svårt... och känner mig lite tråkig.. men jag vet inte.. nu är det haha hög time för mig att sova. Börjar spåra ur nu.

Kärlek.

Nu är jag inte ens blond längre...

Vet ni vad? Livet rullar på, med lite omvägar bara. Men jag är sjukt positiv. Jag har tagit fighten, lämnat nycklarna, packat ihop en hel lägenhet och börjat packa upp den hemma. Hemma. Och jag njuter av varje sekund. Jag älskar att ha de som ligger närmst hjärtat närmast mig fysiskt. Och vad mycket jag lärt mig om mig själv! Men nu är det dags att ta tag i det som legat och grott så länge. Varför detta enorma behov av att ha folk jag älskar runtomkring mig? Varför kan jag inte sova annars? Kommer jag någonsin sluta tänka?

Såg på lyxfällan idag, gjorde ni det? En 40-årig dam med enbart rosa kläder och prylar som inte klarade av ensamhet och omringde sig av rosa plast istället. Vilket skräck-scenario! Jag hoppas att jag lever ut min rosa period nu och inte om 20 år. Men jag vill inte bo ensam, vill inte! Vill verkligen inte vara beroende av Henke, kan inte hänga på honom, det är jag lika livrädd för. Så nu måste jag faktiskt ta tag i detta. Har sett många tjejer gått ner i beroende-av-kille träsket. Vill inte dit. Även fast han är min sista pusselbit. Men han kanske inte behöver vara hela pusslet om ni fattar, haha.

Har iaf ringt en kurator, steg ett. Så får vi se var denna resa leder!

Känns sjukt bra med utbildningen, jag älskar de i min omgivning. Resan idag till U-sala var sista biten av hemskheten så nu slipper jag det. Nycklarna är lämnade, allt är hämtat och lämnat. Inget mer jag kan göra. En vecka tog det för mig att flytta ut, hitta ny hyresvärd, få klart alla papper och hitta en ny bana här i Stockholm. Känns som hela veckan varit ett stort blurr av massa konstigheter som jag knappt kommer ihåg. Det var nog inte jag som flyttade till Uppsala... det var nog någon annan. Så var det nog!

Tror inte att en enda person orkar läsa det här men det är skönt för mig att skinga tankarna i vilket fall som helst!

Nu gäller det såhär. Jag ska kontakta Body Shop, såklart. Jag ska söka mina kurser till våren så fort jag kan. Jag ska fixa mitt körkortstillstånd som gått ut, börja köra igen. Jag ska börja träna, jag ska träffa massvis med människor. Jag ska gå till någon form av psykolog. Och jag ska fortsätta att packa upp kaoset här hemma och även göra Henkes lägenhet finare än någonsin! Jag ska försöka hitta någon form av iaf. liten sysselsättning som innefattar barn/djur, för jag mår som bäst omringad av den. Ren och skär glädje, genuin. Där har vi alla något att lära!

Jag ska sortera alla grejer och kläder, ge bort lite, sälja lite, slänga lite. Få ordning. Vända blad. Börja på nytt. Utvärdera, ta in, ta nya tag. Ja, ni förstår.

Förhoppningsvis kan jag jobba på Body hela julen, då är det ju stor rusch där. Det är alltså oktober-november som jag just nu är sysselsättningslös, iaf. på papperet. Vilket inte känns allt för illa. Alla pengar och tid som detta tagit känns himla värt det för jag är extremt lycklig över att vara hemma och hitta en ny bana. Här vill jag vara. Varför då vara någon annanstans? Om några år, någon gång, kanske, när jag är hel, så åker jag bort och gör något för bara mig. Men just nu måste jag vara omringad. Varför må dåligt när man inte behöver?

Kärlek.

Jag har valt att avsluta studierna och flytta hem. Och ni får döma mig precis hur mycket ni vill, men det är jag som har förlorat pengar, självkänsla, respekt och tid på detta. Och ingen annan.

Allt började med den där natten när jag inte kunde sova, det var hemskt och jag fick en väldigt stark känsla som jag känner igen sen de mörka åren, panik, ångest, ensamhet. Dagen efter var jag ledsen hela dagen, gick tårögd i skolan, var helt tankspridd (och det sa även mina klasskompisar). Vi åkte till systemet tillsammans, jag har träffat underbara människor, skolan verkade bra och solen sken. Men jag hade en enorm tung sten i hjärtat. När jag kom hem så började jag storgråta när henke och mamma ringde. Försökte sova, men det gick inge bra. Hade helt tappat min aptit (och det gör jag aldrig!). Kunde inte ens äta en macka, godis, ingenting. Var helt skakig och orkeslös. Men jag tog mig upp, duschade, fixade mig för kvällen. Jag klädde ut mig till pippi, drack vin med klassisar, lekte lekar. Men jag kunde aldrig släppa det. Lektionerna dagen efter, samma sak. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Hade redan missat saker jag skulle läsa, vilket inte är likt mig, (jag var den enda som lämnade in mitt projektarbete flera veckor för tidigt i gymnasiet). Jag började känna som jag gjorde i Sigtuna, och tänkte att livet var för kort för att må dåligt. Mamma kom hem till mig och jag fick enorm panik, var helt handlingsförlamad och grät och ville hem. Kände mig som ett litet barn. Jag har ingen aning om varför jag får denna enorma panik så fort jag är ensam eller i en miljö jag inte känner igen, men det blev för mycket. Såg inget ljus i tunneln. Dagarna fortsatte, jag var med på nollningar och grät ändå så fort jag kom hem. Det enda felet är i min hjärna, och det var inte kul. Eftersom att det inte blir roligare än vad man gör det till så blev det hemskt.

Då bestämde jag mig till slut, utan någons egentliga stöd, alla tyckte jag gav upp för tidigt. Men efter ännu någon dag utan sömn eller mat började jag ringa samtal. Hyresvärd, CSN, skolan, min grupp, adressändring och vips hade jag bestämt mig. Livet är för kort för att må dåligt.

Hela mitt liv har jag hört folk säga att man ska följa sin inre röst, sitt hjärta. Jag har aldrig fattat vad de menar då hjärna och hjärta hänger ihop. Men inte här. Hela min själv skrek att den ville hem. Jag kunde inte ens se på TV program jag brukade se på hemma p.g.a. min enorma hemlängtan. Kunde inte släppa det. Så jag tänkte, precis som med ett plåster var det lika bra att göra detta fort innan jag hann gro in mig ännu mer. Det har varit otroligt jobbigt och än är ångesten total, men för mig fanns inge andra alternativ.

Nu är det professionel hjälp som gäller till varför jag inte klarar av att vara ensam. Sedan har jag lite olika alternativ. Ta körkort. Läsa upp matte C på komvux eller ta strökurser. Matte C behöver jag för att kunna läsa samma program i på Stockholms uni. Ni vet, mina vänner, att jag alltid fullföljer allt jag gör och gör det med bravur och bra referenser. Oavsett. Men för första gången gjorde jag inte det som förväntas av mig utan det jag mår bäst av, och jag hoppas att ni kan se mitt mod i det. Det räcker med besvikelsen jag känner på mig själv. Ingen ville det här mer än jag, och detta var absolut helt oplanerat.

Jag känner som att jag måste förklara mig, för jag är rädd att de som inte är lika känsliga som jag aldrig ska förstå. Men det fanns ingen annan utväg. Allt det jag tänkt mig skulle vara kul spelade ingen roll längre, jag ville bara hem.

Igår tog jag min dator och en liten väska och gick iväg till generalerna/faddrarna, förklarade läget och åkte hem med svansen mellan benen. Resten är en enda stor förvirrning. Jag hoppas att i ert dömande så tar ni i beaktning att jag gick ner 3 kg på bara några dagar.. och det är inte den Sara ni vill se tror jag. Men vill väldigt gärna höra era tankar om detta.

Älskling, jag är hemma nu...

Jag har haft en otroligt fabolus dag. Läste i min älskade bok (Shopoholic två) och somnade och sov jättegott... I mitt fina, fina, väldoftande rosa Sara-rum. Vaknade (blev väckt av mammi), åt god frukost, åkte till frisören, så himla skönt att vara fräsch i håret igen. Sedan så gick jag lite på stan, köpte lite hårgrejer och smink. Nödvändigt! Luktade på allt underbart på Lush, såg på folk... köpte med mig en underbart god räksallad från fotöljen (dom har de överlägset godaste salladerna, fetaostkräm och varmt bröd...), en latte to go och åkte hem och bara njöt. Jag är så tillfreds med allt. Jag har en otroligt spännande tid framför mig. Ett jobb jag trivs mer än bra på, intervjuer på gång, älskade vänner, underbaraste pojkvännen i universum, turkiet, gotland, flytt till Uppsala.. vad mer kan jag någonsin begära?

Sedan har jag varit driftig. Fixat tandläkartid, fixat ny intervju med United Sisters (på måndag), bytt lite pass och fixat min tidrapportering.. Dessutom har det varit mina favoritprogram på TV. Så skönt att bara ta det lugnt när man ändå jobbar så pass mkt som jag gör...

Men sedan så slår det mig, som en blixt. Upp och ner, upp och ner går humöret. Känns som att jag gick från svart och vitt på så kort tid att det är så himla lätt att falla tillbaka. Några bilder, några låtar, och så är man där igen. 14 år och vilsen. Deppig. Varför är det så lätt att bli ledsen, och så svårt att bli glad? Ibland funderar jag på om det alltid kommer vara såhär. Att det aldrig läker alltså? Att det alltid kommer kännas. Göra ont, brännas. Är det därför jag alltid känner mig strypt? Kan man göra något åt det? Någon?

Ibland ekar orden, både mina och dina. Hur korkad jag var, hur elak du var. Jag minns att du talade om för mig att du inte hade någon aning om hur mycket du ville med mig, men att jag förstörde det. Hur kunde jag förstöra det? Älskade jag dig för mycket? Du har ingen aning om hur mycket jag ville med dig. Eller hur mycket du förstörde.

det känns som om jag för några år sedan hejdlöst sveptes med i en enorm tornado. alla mina tillhörigheter och närmsta vänner, älskare, sveptes med och försvann. kvar stod jag och undrade varför, vad jag hade kvar och hur det är möjligt att möta dem som kände mig medans jag fortfarande levde när jag var död? hur skulle jag klara kraven och förväntningarna på den alltid glada, lyssnande Sara? vinden svepte med mig utan någon kontroll. sömnlösa nätter, hjärtat klappar och en massa ångest, men aldrig några tårar.

det tog mig ett tag att hitta till orkanens öga. ni vet i mitten då det inte blåser... det betyder inte att orkanen är förbi eller att något egentligen är löst. nej, en tillfällig fylla, famn hos en älskade och ett behov av att konstant vara på väg, ha något att göra. och jag säger som pink, ´the quiet scares me cuz it screams the truth´. men någon gång måste jag gå vidare på riktigt, och jag måste gå igenom andra sidan orkanen för att bli kvitt den. och för varje steg tillbaka är jag livrädd för att det är så. att fler såna väntar, nätter blir till veckor och månader. jag har inte tid, jag vill leva nu! jag mår bra. jag har allt. varför skulle jag må dåligt?

jag är trött på att ansiktet är så verkligt att jag kan ta på det på natten. att all logik och verklighet försvinner. att jag faller i ett stort svart hål med en botten som inte tar slut förrän solen gått upp och jag satt på mig mitt smink.

(var inte oroliga för mig vänner, jag är bara otroligt känslig och har ett starkt behov av att uttrycka mig i ord. jag älskar mig, min älskade, min familj och solen. och allt kommer att gå så bra och jag skyller på hormoner. nu väntar filmen: hairspray, en god varm macka och varm choklad med en pojkvän vid sidan av.)

Kärlek

"Åh jag hatar alla hjärtans dag, det är så kommersiellt, och fejk, varför behöver man ha en dag för att visa sin kärlek när man kan göra den vilken dag som helst?" HAALÅÅÅ, till och med kanelbullen har en egen dag, det förtjänar den, men inte kärleken? Nej nej. SKÄRP ER på riktigt jag orkar inte höra på er. Om ni inte tycker det är kul att visa uppskattning på en speciell dag, dont do it, men för oss som tycker det är gulligt och en mysig stämning med hjärtan överallt. Förstör det inte! Det har varit så himla många killar inne hos oss på TBS och köpt hjärtan och massageoljor... som aldrig är inne annars. Vissa människor kanske behöver få det i kalendern för att visa sin kärlek. Och även om man gör det alla andra dagar, (vilket man ej gör), så kan man väl göra det lite extra? Aldrig för mycket kärlek! Alla dagar är en ursäkt att fira och jag älskar att fira. Och visst det är kommersiellt ja, men det är julen och nuförtiden. Det är finanskris vänner, så gå ut och köp rosor tills ni spyr. Tack och hej.