Ok, här kommer bomben.
Jag har valt att avsluta studierna och flytta hem. Och ni får döma mig precis hur mycket ni vill, men det är jag som har förlorat pengar, självkänsla, respekt och tid på detta. Och ingen annan.
Allt började med den där natten när jag inte kunde sova, det var hemskt och jag fick en väldigt stark känsla som jag känner igen sen de mörka åren, panik, ångest, ensamhet. Dagen efter var jag ledsen hela dagen, gick tårögd i skolan, var helt tankspridd (och det sa även mina klasskompisar). Vi åkte till systemet tillsammans, jag har träffat underbara människor, skolan verkade bra och solen sken. Men jag hade en enorm tung sten i hjärtat. När jag kom hem så började jag storgråta när henke och mamma ringde. Försökte sova, men det gick inge bra. Hade helt tappat min aptit (och det gör jag aldrig!). Kunde inte ens äta en macka, godis, ingenting. Var helt skakig och orkeslös. Men jag tog mig upp, duschade, fixade mig för kvällen. Jag klädde ut mig till pippi, drack vin med klassisar, lekte lekar. Men jag kunde aldrig släppa det. Lektionerna dagen efter, samma sak. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Hade redan missat saker jag skulle läsa, vilket inte är likt mig, (jag var den enda som lämnade in mitt projektarbete flera veckor för tidigt i gymnasiet). Jag började känna som jag gjorde i Sigtuna, och tänkte att livet var för kort för att må dåligt. Mamma kom hem till mig och jag fick enorm panik, var helt handlingsförlamad och grät och ville hem. Kände mig som ett litet barn. Jag har ingen aning om varför jag får denna enorma panik så fort jag är ensam eller i en miljö jag inte känner igen, men det blev för mycket. Såg inget ljus i tunneln. Dagarna fortsatte, jag var med på nollningar och grät ändå så fort jag kom hem. Det enda felet är i min hjärna, och det var inte kul. Eftersom att det inte blir roligare än vad man gör det till så blev det hemskt.
Då bestämde jag mig till slut, utan någons egentliga stöd, alla tyckte jag gav upp för tidigt. Men efter ännu någon dag utan sömn eller mat började jag ringa samtal. Hyresvärd, CSN, skolan, min grupp, adressändring och vips hade jag bestämt mig. Livet är för kort för att må dåligt.
Hela mitt liv har jag hört folk säga att man ska följa sin inre röst, sitt hjärta. Jag har aldrig fattat vad de menar då hjärna och hjärta hänger ihop. Men inte här. Hela min själv skrek att den ville hem. Jag kunde inte ens se på TV program jag brukade se på hemma p.g.a. min enorma hemlängtan. Kunde inte släppa det. Så jag tänkte, precis som med ett plåster var det lika bra att göra detta fort innan jag hann gro in mig ännu mer. Det har varit otroligt jobbigt och än är ångesten total, men för mig fanns inge andra alternativ.
Nu är det professionel hjälp som gäller till varför jag inte klarar av att vara ensam. Sedan har jag lite olika alternativ. Ta körkort. Läsa upp matte C på komvux eller ta strökurser. Matte C behöver jag för att kunna läsa samma program i på Stockholms uni. Ni vet, mina vänner, att jag alltid fullföljer allt jag gör och gör det med bravur och bra referenser. Oavsett. Men för första gången gjorde jag inte det som förväntas av mig utan det jag mår bäst av, och jag hoppas att ni kan se mitt mod i det. Det räcker med besvikelsen jag känner på mig själv. Ingen ville det här mer än jag, och detta var absolut helt oplanerat.
Jag känner som att jag måste förklara mig, för jag är rädd att de som inte är lika känsliga som jag aldrig ska förstå. Men det fanns ingen annan utväg. Allt det jag tänkt mig skulle vara kul spelade ingen roll längre, jag ville bara hem.
Igår tog jag min dator och en liten väska och gick iväg till generalerna/faddrarna, förklarade läget och åkte hem med svansen mellan benen. Resten är en enda stor förvirrning. Jag hoppas att i ert dömande så tar ni i beaktning att jag gick ner 3 kg på bara några dagar.. och det är inte den Sara ni vill se tror jag. Men vill väldigt gärna höra era tankar om detta.
Älskling, jag är hemma nu...
Allt började med den där natten när jag inte kunde sova, det var hemskt och jag fick en väldigt stark känsla som jag känner igen sen de mörka åren, panik, ångest, ensamhet. Dagen efter var jag ledsen hela dagen, gick tårögd i skolan, var helt tankspridd (och det sa även mina klasskompisar). Vi åkte till systemet tillsammans, jag har träffat underbara människor, skolan verkade bra och solen sken. Men jag hade en enorm tung sten i hjärtat. När jag kom hem så började jag storgråta när henke och mamma ringde. Försökte sova, men det gick inge bra. Hade helt tappat min aptit (och det gör jag aldrig!). Kunde inte ens äta en macka, godis, ingenting. Var helt skakig och orkeslös. Men jag tog mig upp, duschade, fixade mig för kvällen. Jag klädde ut mig till pippi, drack vin med klassisar, lekte lekar. Men jag kunde aldrig släppa det. Lektionerna dagen efter, samma sak. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Hade redan missat saker jag skulle läsa, vilket inte är likt mig, (jag var den enda som lämnade in mitt projektarbete flera veckor för tidigt i gymnasiet). Jag började känna som jag gjorde i Sigtuna, och tänkte att livet var för kort för att må dåligt. Mamma kom hem till mig och jag fick enorm panik, var helt handlingsförlamad och grät och ville hem. Kände mig som ett litet barn. Jag har ingen aning om varför jag får denna enorma panik så fort jag är ensam eller i en miljö jag inte känner igen, men det blev för mycket. Såg inget ljus i tunneln. Dagarna fortsatte, jag var med på nollningar och grät ändå så fort jag kom hem. Det enda felet är i min hjärna, och det var inte kul. Eftersom att det inte blir roligare än vad man gör det till så blev det hemskt.
Då bestämde jag mig till slut, utan någons egentliga stöd, alla tyckte jag gav upp för tidigt. Men efter ännu någon dag utan sömn eller mat började jag ringa samtal. Hyresvärd, CSN, skolan, min grupp, adressändring och vips hade jag bestämt mig. Livet är för kort för att må dåligt.
Hela mitt liv har jag hört folk säga att man ska följa sin inre röst, sitt hjärta. Jag har aldrig fattat vad de menar då hjärna och hjärta hänger ihop. Men inte här. Hela min själv skrek att den ville hem. Jag kunde inte ens se på TV program jag brukade se på hemma p.g.a. min enorma hemlängtan. Kunde inte släppa det. Så jag tänkte, precis som med ett plåster var det lika bra att göra detta fort innan jag hann gro in mig ännu mer. Det har varit otroligt jobbigt och än är ångesten total, men för mig fanns inge andra alternativ.
Nu är det professionel hjälp som gäller till varför jag inte klarar av att vara ensam. Sedan har jag lite olika alternativ. Ta körkort. Läsa upp matte C på komvux eller ta strökurser. Matte C behöver jag för att kunna läsa samma program i på Stockholms uni. Ni vet, mina vänner, att jag alltid fullföljer allt jag gör och gör det med bravur och bra referenser. Oavsett. Men för första gången gjorde jag inte det som förväntas av mig utan det jag mår bäst av, och jag hoppas att ni kan se mitt mod i det. Det räcker med besvikelsen jag känner på mig själv. Ingen ville det här mer än jag, och detta var absolut helt oplanerat.
Jag känner som att jag måste förklara mig, för jag är rädd att de som inte är lika känsliga som jag aldrig ska förstå. Men det fanns ingen annan utväg. Allt det jag tänkt mig skulle vara kul spelade ingen roll längre, jag ville bara hem.
Igår tog jag min dator och en liten väska och gick iväg till generalerna/faddrarna, förklarade läget och åkte hem med svansen mellan benen. Resten är en enda stor förvirrning. Jag hoppas att i ert dömande så tar ni i beaktning att jag gick ner 3 kg på bara några dagar.. och det är inte den Sara ni vill se tror jag. Men vill väldigt gärna höra era tankar om detta.
Älskling, jag är hemma nu...
