Rollercoaster.
Jag har haft en otroligt fabolus dag. Läste i min älskade bok (Shopoholic två) och somnade och sov jättegott... I mitt fina, fina, väldoftande rosa Sara-rum. Vaknade (blev väckt av mammi), åt god frukost, åkte till frisören, så himla skönt att vara fräsch i håret igen. Sedan så gick jag lite på stan, köpte lite hårgrejer och smink. Nödvändigt! Luktade på allt underbart på Lush, såg på folk... köpte med mig en underbart god räksallad från fotöljen (dom har de överlägset godaste salladerna, fetaostkräm och varmt bröd...), en latte to go och åkte hem och bara njöt. Jag är så tillfreds med allt. Jag har en otroligt spännande tid framför mig. Ett jobb jag trivs mer än bra på, intervjuer på gång, älskade vänner, underbaraste pojkvännen i universum, turkiet, gotland, flytt till Uppsala.. vad mer kan jag någonsin begära?
Sedan har jag varit driftig. Fixat tandläkartid, fixat ny intervju med United Sisters (på måndag), bytt lite pass och fixat min tidrapportering.. Dessutom har det varit mina favoritprogram på TV. Så skönt att bara ta det lugnt när man ändå jobbar så pass mkt som jag gör...
Men sedan så slår det mig, som en blixt. Upp och ner, upp och ner går humöret. Känns som att jag gick från svart och vitt på så kort tid att det är så himla lätt att falla tillbaka. Några bilder, några låtar, och så är man där igen. 14 år och vilsen. Deppig. Varför är det så lätt att bli ledsen, och så svårt att bli glad? Ibland funderar jag på om det alltid kommer vara såhär. Att det aldrig läker alltså? Att det alltid kommer kännas. Göra ont, brännas. Är det därför jag alltid känner mig strypt? Kan man göra något åt det? Någon?
Ibland ekar orden, både mina och dina. Hur korkad jag var, hur elak du var. Jag minns att du talade om för mig att du inte hade någon aning om hur mycket du ville med mig, men att jag förstörde det. Hur kunde jag förstöra det? Älskade jag dig för mycket? Du har ingen aning om hur mycket jag ville med dig. Eller hur mycket du förstörde.
Sedan har jag varit driftig. Fixat tandläkartid, fixat ny intervju med United Sisters (på måndag), bytt lite pass och fixat min tidrapportering.. Dessutom har det varit mina favoritprogram på TV. Så skönt att bara ta det lugnt när man ändå jobbar så pass mkt som jag gör...
Men sedan så slår det mig, som en blixt. Upp och ner, upp och ner går humöret. Känns som att jag gick från svart och vitt på så kort tid att det är så himla lätt att falla tillbaka. Några bilder, några låtar, och så är man där igen. 14 år och vilsen. Deppig. Varför är det så lätt att bli ledsen, och så svårt att bli glad? Ibland funderar jag på om det alltid kommer vara såhär. Att det aldrig läker alltså? Att det alltid kommer kännas. Göra ont, brännas. Är det därför jag alltid känner mig strypt? Kan man göra något åt det? Någon?
Ibland ekar orden, både mina och dina. Hur korkad jag var, hur elak du var. Jag minns att du talade om för mig att du inte hade någon aning om hur mycket du ville med mig, men att jag förstörde det. Hur kunde jag förstöra det? Älskade jag dig för mycket? Du har ingen aning om hur mycket jag ville med dig. Eller hur mycket du förstörde.
