Allt går verkligen så himla bra för mig nu. Jag har precis fått ett jobb jag vill ha, jag har lätt för att lära, jag har bestämt mig för utbildning där jag verkar kunna få boende, jag har en underbar familj för första gången samlad i Sverige, jag har otroliga vänner som gör mig glad och en pojkvän som känner mig utan och innan och vet precis vad jag behöver. Jag har sparat så pass mycket pengar att jag inte behöver tänka, lyxar på restauranger och har köpt alldeles för många väskor. Men med allt detta har det också kommit en otroligt sunt förnuft. Det är inte kul för mig att göra vissa saker jag gjorde förut, istället gör jag det som känns bra i kropp och själ. Jag tar hand om mig, och jag kan fixa det mesta. Jag är bra på att hjälpa till när det behövs, och jag tror andra känner lika stor tillit till mig som jag gör till mig själv.
Hoppas jag.
Sedan ser jag. I tidningar, i bloggar, på TV.
Människor som svälter, fryser, gråter. Om jag fick en önskan här i livet skulle det vara:
Ge alla ett värdigt liv. För jag tycker det täcker upp allt, inga krigsoffer, inga ska svälta eller behöva ligga med cancer som ett kolli. Men det ger också ansvar för de som faktiskt gör fel, man måste vara värd det. Om man bara skulle säga att alla människor skulle få ha det bra skulle ju mördare kunna gå fria, och det vill vi ju inte. Därför tycker jag: ge alla ett värdigt liv, ett liv de förtjänar och en chans till bättring.
Jag såg igår på Oprah (cheesy, jag vet) om sådana som botat sin nattskräck, kronisk värk, depression osv. men hjälp av hypnos. Visst, ingen behöver tro på det, men jag menar bara
att det är så himla mycket vi inte vet. Kanske föds vi igen, kanske kommer vi fortsätta komma tillbaka till denna jord, tills vi lär oss och gör rätt- vilket inte många gör. Kanske finns det ett parallelt universum, kanske finns det en Gud?
Jag har kännt smekningar innan jag ska somna på natten, jag vet att mormor inte bara blir jord. Det finns något mer, och det måste jag tro, för annars tappar allt sin mening. Det finns en mening på jorden- hjälpa, få barn, osv. Men jag tror det finns en större mening utanför allt vår lilla hjärna egentligen kan ta till oss, också.
När jag var liten och alla ständigt ifrågasatte mitt kors på halsen, de trodde ju självklart på vetenskapen, brukade jag fråga hur de visste
att inte Gud skapat Big Bang? Och det är klart att ingen kan veta, vi vet ju egentligen ingenting. Det är så mycket som finns emot en tro, teodice problemet, de som aldrig får chans att lära sig att det finns en Gud osv. Men jag måste bara tro att det finns någonting. Och jag tror att vi alla måste bidra till detta någonting, annars går vi under.
Det finns så mycket knäppisar, och sådana som lider utan att de borde behöva lida.
Vad gör vi åt det? Vad kan jag göra? Jag vet inte, men jag vet att jag måste göra något. Kanske inte nu, men kanske när jag är utbildad och rikare. Vem vet. Men jag lovar att återkomma den dagen.
Detta är ett löfte, till mig själv.
