Fiktivt.
Det finns så fruktansvärt mycket i mig, men jag bara springer förbi. Detta borde jag klara, kör över mig själv. Tillåter mig inte att tänka, känna. Men varför skulle jag, egentligen? Går det att göra ogjort? Går det att förlåta något som gjort, och fortfarande gör, så ont? Som får hjärtat att brista så högt att det hörs till lägenheten intill.
The story of my life. Jag kan vända, vrida, men det slutar ändå åt fel håll. Hur glömmer man, stänger en lucka med miljontals lås och slänger bort nycklarna? Slutar det bubbla då?
Räcker det att bara fokusera på allt som är bra? Kommer det ikapp mig ändå?
Vågar jag vänta och se?
The story of my life. Jag kan vända, vrida, men det slutar ändå åt fel håll. Hur glömmer man, stänger en lucka med miljontals lås och slänger bort nycklarna? Slutar det bubbla då?
Räcker det att bara fokusera på allt som är bra? Kommer det ikapp mig ändå?
Vågar jag vänta och se?
