Livet.
Då:
Jag gick runt med en fästning på axlarna. Beväpnade soldater och skyhöga murar. Jag låste in mig i mig själv, oroade mig för vad andra tyckte hatade dem för det. För vad jag trodde att de tyckte. Oron blev konstant, oron blev kroniskt. Jag slutade sova, började äta sömntabletter. Mina föräldrar var långt bort, mina vänner hade hittat ett roligare liv och kvar blev jag och mina tankar. Jag höll upp en fasad och fästningen blev högre och högre. Men det fick ingen annan ta del av. Jag mådde dåligt, men fortsatte prestera bra i skola och uteliv för de som fortfarande höll mig kära. TIlls jag kollapsade, en psykologmottagning och sjukhusbesök. Mer tabletter.
En om dagen, två om dagen, tre för att ens kunna somna. Tre räknade som överdos. Jag fick bara en tablett per natt, ja sov bara var tredje natt. Svettningar, konstant ångest i kroppen som en trumma längst hela bröstkorgen. Den verkade slå hårdare och hårdare för varje natt. Jag var fast i en orkan som svepte med mig utan att jag hade någon kontroll över varken kropp eller känslor. Jag slutade äta, tränade och sprang bort all min ångest. Kväll efter kväll. Men det hjälpte inte. Jag skrev tills fingarna blödde. Vad som helst för att få trumman inuti mig att sluta, eller åtminstone tystna för en timme. Ljudet blev starkare.
Ansökan om att få sluta kurs. Orsak? Sömnlöshet, panikattacker, ångest och depression. Dag efter dag med tanter på BUP som hävdade att jag hade en dold depression. Ett förflutet av tankar och människor som gjort mig illa, men som jag aldrig vågat säga emot. De trycker ner mig än idag. De kommer jag aldrig komma ifrån. Men jag kan försöka försonas med dem. Vad jag aldrig kommer kunna göra- är att förlåta. Det är här jag hoppas att karma verkligen finns. Jag trodde inte på mig själv, på mitt utseende eller på min potential. Jag kände mig lika önskad som regn en sommardag. Jag kunde lika gärna försvinna.
Nu:
Jag älskar, jag gillar. Jag lever livets fulla bredd och inte längre bara längden. Jag skrattar, gråter, flamsar runt utan ett orosmoln över mig. Jag har hittat mig, jag har hittat mina. Jag läste en artikel idag, om hur man tar beskedet om sin egen närstående död, inte en enda person sa att de träffat för lite människor, festat för lite eller aldrig hoppat bungyjump. Varenda en av dem önskade mer tid med sina närstående. Är det inte det livet går ut på, att älska? Snarare än att spendera energi på främlingar? Visst, det är superkul också, till en viss gräns. Men har man kännt äkta kärlek tills den grad att det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur revbenen, då vet man att det är det som räknas.
Jag har flyttat från stad till stad, land till land och skola till skola. Jag har ofta gömt mig, gjort illusioner om ett annat jag och en annan plats. Alltid väntat på den som ska komma och klappa mig på axeln och göra allt bra. Men jag klarade det. För jag tänkte att där hemma på Söder, där har jag min plats, när jag börjar på Sigtuna, då blir allt bättre... så fort jag kommer hem igen blir allt bra. Men vet ni vad? Det blev bara värre. Och jag ber för alla de barn som känner som jag, väntades på den ängeln som aldrig kom. Det är då vi måste kliva upp och vara våra egna änglar. För det är så sant som det är sagt- allt blir vad man gör det till. Och vi måste göra det nu, vi måste leva nu. Jag har hela tiden sett framåt och bakåt i tiden för att försöka hitta trygghet, och gått förbi min tid snarare än att sväva i den. Och vad är det för liv?
Det kommer alltid finnas folk över dig, hemligheten ligger i att omge dig med sådana som inte trycker ner dig utan låter dig vara dig själv, sprudla och älska. Det är dem vi ska spendera livet med att finna och sedan ta hand om. Och det är precis det jag gör. Och jag kan säga er, att jag har aldrig sovit så gott på nätterna som jag gör nu. Nu måste jag gå. Dags att krypa ned under täcket med en fantastisk man som tror på mig mer än många andra. Jag önskar er det samma, någon gång i livet. Kanske hittar vi vår skyddsängel till slut trots allt. Låt dem aldrig få ta dig.
Jag gick runt med en fästning på axlarna. Beväpnade soldater och skyhöga murar. Jag låste in mig i mig själv, oroade mig för vad andra tyckte hatade dem för det. För vad jag trodde att de tyckte. Oron blev konstant, oron blev kroniskt. Jag slutade sova, började äta sömntabletter. Mina föräldrar var långt bort, mina vänner hade hittat ett roligare liv och kvar blev jag och mina tankar. Jag höll upp en fasad och fästningen blev högre och högre. Men det fick ingen annan ta del av. Jag mådde dåligt, men fortsatte prestera bra i skola och uteliv för de som fortfarande höll mig kära. TIlls jag kollapsade, en psykologmottagning och sjukhusbesök. Mer tabletter.
En om dagen, två om dagen, tre för att ens kunna somna. Tre räknade som överdos. Jag fick bara en tablett per natt, ja sov bara var tredje natt. Svettningar, konstant ångest i kroppen som en trumma längst hela bröstkorgen. Den verkade slå hårdare och hårdare för varje natt. Jag var fast i en orkan som svepte med mig utan att jag hade någon kontroll över varken kropp eller känslor. Jag slutade äta, tränade och sprang bort all min ångest. Kväll efter kväll. Men det hjälpte inte. Jag skrev tills fingarna blödde. Vad som helst för att få trumman inuti mig att sluta, eller åtminstone tystna för en timme. Ljudet blev starkare.
Ansökan om att få sluta kurs. Orsak? Sömnlöshet, panikattacker, ångest och depression. Dag efter dag med tanter på BUP som hävdade att jag hade en dold depression. Ett förflutet av tankar och människor som gjort mig illa, men som jag aldrig vågat säga emot. De trycker ner mig än idag. De kommer jag aldrig komma ifrån. Men jag kan försöka försonas med dem. Vad jag aldrig kommer kunna göra- är att förlåta. Det är här jag hoppas att karma verkligen finns. Jag trodde inte på mig själv, på mitt utseende eller på min potential. Jag kände mig lika önskad som regn en sommardag. Jag kunde lika gärna försvinna.
Nu:
Jag älskar, jag gillar. Jag lever livets fulla bredd och inte längre bara längden. Jag skrattar, gråter, flamsar runt utan ett orosmoln över mig. Jag har hittat mig, jag har hittat mina. Jag läste en artikel idag, om hur man tar beskedet om sin egen närstående död, inte en enda person sa att de träffat för lite människor, festat för lite eller aldrig hoppat bungyjump. Varenda en av dem önskade mer tid med sina närstående. Är det inte det livet går ut på, att älska? Snarare än att spendera energi på främlingar? Visst, det är superkul också, till en viss gräns. Men har man kännt äkta kärlek tills den grad att det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur revbenen, då vet man att det är det som räknas.
Jag har flyttat från stad till stad, land till land och skola till skola. Jag har ofta gömt mig, gjort illusioner om ett annat jag och en annan plats. Alltid väntat på den som ska komma och klappa mig på axeln och göra allt bra. Men jag klarade det. För jag tänkte att där hemma på Söder, där har jag min plats, när jag börjar på Sigtuna, då blir allt bättre... så fort jag kommer hem igen blir allt bra. Men vet ni vad? Det blev bara värre. Och jag ber för alla de barn som känner som jag, väntades på den ängeln som aldrig kom. Det är då vi måste kliva upp och vara våra egna änglar. För det är så sant som det är sagt- allt blir vad man gör det till. Och vi måste göra det nu, vi måste leva nu. Jag har hela tiden sett framåt och bakåt i tiden för att försöka hitta trygghet, och gått förbi min tid snarare än att sväva i den. Och vad är det för liv?
Det kommer alltid finnas folk över dig, hemligheten ligger i att omge dig med sådana som inte trycker ner dig utan låter dig vara dig själv, sprudla och älska. Det är dem vi ska spendera livet med att finna och sedan ta hand om. Och det är precis det jag gör. Och jag kan säga er, att jag har aldrig sovit så gott på nätterna som jag gör nu. Nu måste jag gå. Dags att krypa ned under täcket med en fantastisk man som tror på mig mer än många andra. Jag önskar er det samma, någon gång i livet. Kanske hittar vi vår skyddsängel till slut trots allt. Låt dem aldrig få ta dig.
