prestiqe

det känns som om jag för några år sedan hejdlöst sveptes med i en enorm tornado. alla mina tillhörigheter och närmsta vänner, älskare, sveptes med och försvann. kvar stod jag och undrade varför, vad jag hade kvar och hur det är möjligt att möta dem som kände mig medans jag fortfarande levde när jag var död? hur skulle jag klara kraven och förväntningarna på den alltid glada, lyssnande Sara? vinden svepte med mig utan någon kontroll. sömnlösa nätter, hjärtat klappar och en massa ångest, men aldrig några tårar.

det tog mig ett tag att hitta till orkanens öga. ni vet i mitten då det inte blåser... det betyder inte att orkanen är förbi eller att något egentligen är löst. nej, en tillfällig fylla, famn hos en älskade och ett behov av att konstant vara på väg, ha något att göra. och jag säger som pink, ´the quiet scares me cuz it screams the truth´. men någon gång måste jag gå vidare på riktigt, och jag måste gå igenom andra sidan orkanen för att bli kvitt den. och för varje steg tillbaka är jag livrädd för att det är så. att fler såna väntar, nätter blir till veckor och månader. jag har inte tid, jag vill leva nu! jag mår bra. jag har allt. varför skulle jag må dåligt?

jag är trött på att ansiktet är så verkligt att jag kan ta på det på natten. att all logik och verklighet försvinner. att jag faller i ett stort svart hål med en botten som inte tar slut förrän solen gått upp och jag satt på mig mitt smink.

(var inte oroliga för mig vänner, jag är bara otroligt känslig och har ett starkt behov av att uttrycka mig i ord. jag älskar mig, min älskade, min familj och solen. och allt kommer att gå så bra och jag skyller på hormoner. nu väntar filmen: hairspray, en god varm macka och varm choklad med en pojkvän vid sidan av.)

Kärlek