Störst av allt är kärleken
Nu sitter jag nyduschad här igen. TVn står på som bakgrundslud... lägenheten är städad och så fort håret torkat ska jag ge mig iväg hem till mina föräldrar och spendera kvällen där. Med mat och Mission Impossible III hoppas jag! Egentligen hade jag verkligen velat vara på Parets födelsedagsparty men man kan inte få allt. Hoppas du får en fantastisk kväll och att du får känna dig som du är, bäst i världen!
Detta är tredje dagen i rad som jag i stort sett inte lämnar lägenheten. Har åkt på en riktig dunderförkylning/influensa och pendlat mellan soffan och sängen alldeles för länge nu. Men nu verkar det äntligen vara på bättringsvägen och imorgon hade jag planerat att jobba. Alltid när jag varit instängd och ofri för länge får jag en ny hunger på livet. Börjar tänka på allt jag ska göra, ändra på, förbättra, och hur mycket jag ska njuta av att vara frisk och ha hela livet framför mig. Har tagit fram en ovanligt fantasifull outfit till imorgon, även om jag ändå jobbar i uniform. Bara ca. 2 veckors jobb kvar och jag ska njuta av att ha kvällar lediga, träffa konstiga turister men underbara kollegor. Den bästa tiden är nu, det har ni väl inte glömt?
Jag tänker alldeles för mycket, som ni vet. Låter inget vara, lämnar inget till övers... Men med en alldeles nystädad lägenhet, vetskapen om att jag inte har något viktigt att göra på hela kvällen skänker ett lite moln av lugn över den annars så gassande solen. Solens viskningar på repeat i örat, kom på något nu, gör något stort, lev livet, sluta vara så himla orolig hela tiden. Det finns inget annat än nu! Men sådana tankar kan lätt bli överdrivna och krig istället för peace of mind.
Tänk på vad ni har, lev och prioritera rätt. Det är aldrig för sent. Bygg med dina egna händer och gräv ut de stora stenarna från grusen, annars tar de alldeles för mycket plats. En vis man lärde mig en gång att man måste vara sin egen coach. Tänk att det kunde vara så enkelt. Och billigt.
Jag har sovit ensam och somnat som en stock flera nätter. Är det inte konstigt? I 2 år var jag skräckslagen, men för första gången lär jag mig trivas med mig själv. I ett individualiskt land som detta finns inget viktigare, för du måste stå ut med dig alltid.
Snart får jag äntligen semester. Först sticker jag iväg med familjen till Örnsköldsvik och hänger med släkt och åker båt i några dagar. Sen åker älskling och jag äntligen iväg på vår kärleksresa till Mallorca. Vi bor precis vid havet och ska dricka vin och äta tapas varje kväll. Hyra bil och se ön, gå på marknader och bara vara. Åh vad jag längtar, och det är så dubbelt. Man längtar, missar nuet, sedan går tiden så himla fort och det är fruktansvärt varmt så man längar in till ACn. Och sen är man ledsen för att man är hemma... detta är en del av vuxenlivet har jag lärt mig, men jag ska trotsa det. Jag ska vinna över oskrivna lagar.
I höst börjar skolan igen. Jag längtar efter att ha mer frihet, gå på intresannta föreläsningar, kunna planera min tid och hinna träna. Jag längtar efter höstkläder, filmkvällar och fikastunder. Att stanna för länge i bastun efter man har simmat och tända ljus. Jag längtar inte efter mörker, tentor, regn, rusk och vinterjackor. Men allt har sin charm, eller hur?
Jag har ett underbart liv, och den största anledningen till det är min livskamrat, H. Precis som "bästishalsbandens" halva hjärtan passar perfekt i varandra gör vi det. I torsdags firade vi 3 år och han kom hem med en enorm bukett rosor i tre färger, en färg för varje år. Dom är brevid mig nu och sprider en doft av kärlek, lycka, trygghet och ett helt nytt liv än det jag är van vid. Hur kunde jag vara så lycklig lottad att jag skulle hitta något som jag kan skratta, älska, krama så mycket som jag vill? Som tänker som jag, men ändå kompletterar och lugnar mig med sitt helt unika sinne. Jag älskar dig Henric, och är världens lyckligaste som får spendera varje dag med dig. För mig finns inget finare.
Nog med ordbajs. Hoppas ni har det fantastiskt, och nu har ni fått en update som heter duga :)
Så många mil sprugna, så många steg kvar...
Detta är tredje dagen i rad som jag i stort sett inte lämnar lägenheten. Har åkt på en riktig dunderförkylning/influensa och pendlat mellan soffan och sängen alldeles för länge nu. Men nu verkar det äntligen vara på bättringsvägen och imorgon hade jag planerat att jobba. Alltid när jag varit instängd och ofri för länge får jag en ny hunger på livet. Börjar tänka på allt jag ska göra, ändra på, förbättra, och hur mycket jag ska njuta av att vara frisk och ha hela livet framför mig. Har tagit fram en ovanligt fantasifull outfit till imorgon, även om jag ändå jobbar i uniform. Bara ca. 2 veckors jobb kvar och jag ska njuta av att ha kvällar lediga, träffa konstiga turister men underbara kollegor. Den bästa tiden är nu, det har ni väl inte glömt?
Jag tänker alldeles för mycket, som ni vet. Låter inget vara, lämnar inget till övers... Men med en alldeles nystädad lägenhet, vetskapen om att jag inte har något viktigt att göra på hela kvällen skänker ett lite moln av lugn över den annars så gassande solen. Solens viskningar på repeat i örat, kom på något nu, gör något stort, lev livet, sluta vara så himla orolig hela tiden. Det finns inget annat än nu! Men sådana tankar kan lätt bli överdrivna och krig istället för peace of mind.
Tänk på vad ni har, lev och prioritera rätt. Det är aldrig för sent. Bygg med dina egna händer och gräv ut de stora stenarna från grusen, annars tar de alldeles för mycket plats. En vis man lärde mig en gång att man måste vara sin egen coach. Tänk att det kunde vara så enkelt. Och billigt.
Jag har sovit ensam och somnat som en stock flera nätter. Är det inte konstigt? I 2 år var jag skräckslagen, men för första gången lär jag mig trivas med mig själv. I ett individualiskt land som detta finns inget viktigare, för du måste stå ut med dig alltid.
Snart får jag äntligen semester. Först sticker jag iväg med familjen till Örnsköldsvik och hänger med släkt och åker båt i några dagar. Sen åker älskling och jag äntligen iväg på vår kärleksresa till Mallorca. Vi bor precis vid havet och ska dricka vin och äta tapas varje kväll. Hyra bil och se ön, gå på marknader och bara vara. Åh vad jag längtar, och det är så dubbelt. Man längtar, missar nuet, sedan går tiden så himla fort och det är fruktansvärt varmt så man längar in till ACn. Och sen är man ledsen för att man är hemma... detta är en del av vuxenlivet har jag lärt mig, men jag ska trotsa det. Jag ska vinna över oskrivna lagar.
I höst börjar skolan igen. Jag längtar efter att ha mer frihet, gå på intresannta föreläsningar, kunna planera min tid och hinna träna. Jag längtar efter höstkläder, filmkvällar och fikastunder. Att stanna för länge i bastun efter man har simmat och tända ljus. Jag längtar inte efter mörker, tentor, regn, rusk och vinterjackor. Men allt har sin charm, eller hur?
Jag har ett underbart liv, och den största anledningen till det är min livskamrat, H. Precis som "bästishalsbandens" halva hjärtan passar perfekt i varandra gör vi det. I torsdags firade vi 3 år och han kom hem med en enorm bukett rosor i tre färger, en färg för varje år. Dom är brevid mig nu och sprider en doft av kärlek, lycka, trygghet och ett helt nytt liv än det jag är van vid. Hur kunde jag vara så lycklig lottad att jag skulle hitta något som jag kan skratta, älska, krama så mycket som jag vill? Som tänker som jag, men ändå kompletterar och lugnar mig med sitt helt unika sinne. Jag älskar dig Henric, och är världens lyckligaste som får spendera varje dag med dig. För mig finns inget finare.
Nog med ordbajs. Hoppas ni har det fantastiskt, och nu har ni fått en update som heter duga :)
Så många mil sprugna, så många steg kvar...
