prestiqe

Jag har en sån livsångest. Just nu har jag pengar, friheten och modet till att göra i stort sett vad som helst- och det är sjukt jobbigt. Hela mitt liv har jag flyttat hit och dit. Afrika, Sverige, Afrika, Sverige, Internatskola, Uppsala, Hem? För första gången vet jag att mitt rum på Högbergsgatan 25 kommer stå kvar i några år till. Men då är det dags för mig att flyga ut ur boet. Jag har sökt en massa olika jobb i Stockholm, men det är vikariat. Vad vill jag göra?

Jag vill bli coach. Jag vill coacha allt, kläder, politik, musik, psykisk ohälsa, mat, träning. Jag brinner för psykologi, vill veta allt om hur det fungerar, man jag vägrar bli psykolog.

För första gången sover jag gott om nätterna och kan kontrollera allt från mat till träning. Jag älskar min familj, mina vänner, och min Henric. Ändå lutar jag åt att flytta till Lund. Men vågar jag, eller blir det Sigtuna all over again? Hoppar jag in i saker, tappar fotfästet, och tappar mig själv igen?

Stockholms universitet är en av bvärldens tråkigaste universitet, de har inte utbildningen eller livet jag alltid strävat efter att få uppleva. Jag kan inte låta mina känslor stå ivägen för en utbildning. Jag måste leva själv, i egen lägenhet, måste lära mig att tro och lita på att jag fångar mig själv när jag ramlar. Det enda man har är sig själv i början och i slutet. Alltid. Och det är så sjukt viktigt att ta hand om det!

Och nu- mitt i detta inlägg ringde de, och jag ska på intervju imorrn. Wish me luck.