prestiqe

Jag har många gånger undrat, och det är jag säker på att många andra också har.. hur vet man vad som är rätt? Kanske framförallt mannen i sitt liv förstås, men också allt annat... utbildning, sorg. Hur mycket är för mycket, och hur mycket klarar man av? Är det jag som är knasig? Jag har aldrig, som i filmer, kännt totalt flow eller att mitt hjärta dragits åt eller håll eller ett annat. Det har aldrig varit självklart för mig. Är det samma sak att gå emot sin logik, eller är hjärtats väg och logikens väg två helt olika, motstridande, vägar?

Jag har, å andra sidan, gått emot mitt hjärta en gång eller två, men jag tror att det var det bästa jag kunnat göra i just den situationen. Gör det mig till någon annan? Ibland önskar man att det vore lättare.

Kommer hela världen lysas upp och ett förhållande vara för alltid? Känner man det direkt, i varenda cell i kroppen? Eller händer det bara på film? Finns det en för alla, eller handlar allt om kompromisser och hormoner? Jag skäms så mycket, och jag undrar. Är det ok att tveka?

En sak tror jag: det finns inga perfekta förhållanden. Man kan leva jättelänge och komma jättelångt på ren förälskelse och åtrå, men förr eller senare når man en punkt, en kris, något händer, som ett led i en normal utveckling. Då kan bara en sak rädda det: tillit och kommunikation. Att kunna lita på varandra, och ta sig igenom krisen. Söka tröst hos vandra och inte hos andra. Och det, vid sidan av kärlek, tror jag är det viktigaste man kan leta efter, mina vänner. Vad tror ni?