Drömmar och ett nytt liv?
Har drömt så mycket drömmar på sistone om människor som inte längre rör en centimeter i mitt liv. Jag förklarar för dem om hur dum jag var, hur jag vände kappan efter vinden och umgicks med folk bara för att ha något att göra, ständigt sökte nya inblickar och utmaningar. Om hur sårad jag själv var, och det är skönt att prata ut. Det är så lätt att springa in och ut ur saker.
En sak har jag lärt mig de senaste månaderna under mina samtal med fantastiska kurator-karl, att vara spontan men känna efter. Vad känner jag för? Vilka människor ger mig energi, vilka tar? Vad har jag för mål, för denna timme och för hela mitt liv? Vad vill jag? Göra kartor, listor, cirklar över mitt liv och min tid. Vakna på mornarna, ta tag i tankarna, känna efter. Jag har varit sjuk i två dygn nu, bara varit hemma och halvsovit och direkt idag när jag vaknade och var piggare(dock långt ifrån pigg) började tankarna genast rusa.. jag ska göra en plan för plugg och jobb i månaden, jag ska damma, tvätta, vika tvätt, dammsuga... Typiskt mig! Istället har dagen bestått av matlagande, lite shopping med älskis och långa telefonsamtal med älskade vänner. Jag måste lära mig njuta.
Ni som känner mig (antar typ alla som läser denna blogg) vet jag att länge velat över vad jag ska skriva ovanför min säng. Och nu har jag kommit på det.. och det mest ironiska är att det är en väggboning som min mamma haft i sitt kök så länge jag kan minnas, "den bästa tiden är nu". Vi är tillräckligt gamla för att ta vara på vår tid, ta egna beslut, bestämma helt och hållet för oss, samtidigt unga nog för att ha kul, vara i centrum, ha allt tid i världen på oss. Vi blir inte yngre! Det är vår, snart sommar, vi har en lång varm tid framför oss med snygga kläder, goda vänner, uteserveringar. Sedan kommer hösten, tid att andas ut, klara mål... vintern och fantastiska jul, dricka varma drycker och sitta inne och kramas... sen kommer våren igen! Allt har verkligen sin charm!
Jag föddes med en enorm gåva- ansvar. Som under stoor del av min uppväxt och ungdomsår var inget annat än en stor börda. Jag var tråkig, lärarens favorit, föräldrarnas favorit, tjallare... jag vet inte vad. Jag kan inte rå för det. Har en enorm plikttrogenhet och känsla för att göra rätt. Jag hade blivit polis om det inte hade varit så våldsamt, haha. Jag har iaf fått skit för det så länge jag kan minnas. Men först nu blir det rätt, jag har alltid varit vuxen och äntligen växer jag in i det, växer ikapp eller vad man ska säga. Och hellre så än tvärtom. Förutsättningarna för mig kunde inte varit bättre än vad de är nu.
En gång sa de att jag har en dold depression. Hur kan man säga något sånt? När jag började gå i "samtal" i september i år var jag livrädd för att lyfta på locket och låta allt spruta ut. Jag var förstelnad i tanken på att jag skulle sluta vara glad, släppa allt, behöva vara hemma och tänka och acceptera min mörka sida. Men tji fick jag! Jag är fortfarande precis samma glada person, men mer genuint. Och inte till alla. Jag är trött på att kasta pärlor åt svin, både vita och svarta! Och locket är öppnat. Jag går saktare, jag tänker, låter demonerna komma. Och vet ni vad? Det har tagit ca. ett halvår, men jag har lyckats somna själv. Gott. Att vara trygg i sig själv är grunden för allt annat, för första gången förstår jag meningen i det. Även om många visa män sagt det före mig. Man måste kämpa. Jag tror det kallas mindfulness, men uttryckhet får liv först när man upplevt det. Jag har drömt mardrömmar, vaknat mitt i natten, skrivit upp dem, pratat sönder dem. Tittat under sängen, något jag aldrig vågat som barn. Och verkligheten är inte så hemsk som jag trodde. Jag har lååångt kvar att gå.. men en helt ny eld av tankar har väckts i mig.
Förresten har vi precis bokat Kent i juli. Hoppas på fint väder! Imorgon räknar jag med att må ännu bättre och få en lite mer produktiv dag :)
En sak har jag lärt mig de senaste månaderna under mina samtal med fantastiska kurator-karl, att vara spontan men känna efter. Vad känner jag för? Vilka människor ger mig energi, vilka tar? Vad har jag för mål, för denna timme och för hela mitt liv? Vad vill jag? Göra kartor, listor, cirklar över mitt liv och min tid. Vakna på mornarna, ta tag i tankarna, känna efter. Jag har varit sjuk i två dygn nu, bara varit hemma och halvsovit och direkt idag när jag vaknade och var piggare(dock långt ifrån pigg) började tankarna genast rusa.. jag ska göra en plan för plugg och jobb i månaden, jag ska damma, tvätta, vika tvätt, dammsuga... Typiskt mig! Istället har dagen bestått av matlagande, lite shopping med älskis och långa telefonsamtal med älskade vänner. Jag måste lära mig njuta.
Ni som känner mig (antar typ alla som läser denna blogg) vet jag att länge velat över vad jag ska skriva ovanför min säng. Och nu har jag kommit på det.. och det mest ironiska är att det är en väggboning som min mamma haft i sitt kök så länge jag kan minnas, "den bästa tiden är nu". Vi är tillräckligt gamla för att ta vara på vår tid, ta egna beslut, bestämma helt och hållet för oss, samtidigt unga nog för att ha kul, vara i centrum, ha allt tid i världen på oss. Vi blir inte yngre! Det är vår, snart sommar, vi har en lång varm tid framför oss med snygga kläder, goda vänner, uteserveringar. Sedan kommer hösten, tid att andas ut, klara mål... vintern och fantastiska jul, dricka varma drycker och sitta inne och kramas... sen kommer våren igen! Allt har verkligen sin charm!
Jag föddes med en enorm gåva- ansvar. Som under stoor del av min uppväxt och ungdomsår var inget annat än en stor börda. Jag var tråkig, lärarens favorit, föräldrarnas favorit, tjallare... jag vet inte vad. Jag kan inte rå för det. Har en enorm plikttrogenhet och känsla för att göra rätt. Jag hade blivit polis om det inte hade varit så våldsamt, haha. Jag har iaf fått skit för det så länge jag kan minnas. Men först nu blir det rätt, jag har alltid varit vuxen och äntligen växer jag in i det, växer ikapp eller vad man ska säga. Och hellre så än tvärtom. Förutsättningarna för mig kunde inte varit bättre än vad de är nu.
En gång sa de att jag har en dold depression. Hur kan man säga något sånt? När jag började gå i "samtal" i september i år var jag livrädd för att lyfta på locket och låta allt spruta ut. Jag var förstelnad i tanken på att jag skulle sluta vara glad, släppa allt, behöva vara hemma och tänka och acceptera min mörka sida. Men tji fick jag! Jag är fortfarande precis samma glada person, men mer genuint. Och inte till alla. Jag är trött på att kasta pärlor åt svin, både vita och svarta! Och locket är öppnat. Jag går saktare, jag tänker, låter demonerna komma. Och vet ni vad? Det har tagit ca. ett halvår, men jag har lyckats somna själv. Gott. Att vara trygg i sig själv är grunden för allt annat, för första gången förstår jag meningen i det. Även om många visa män sagt det före mig. Man måste kämpa. Jag tror det kallas mindfulness, men uttryckhet får liv först när man upplevt det. Jag har drömt mardrömmar, vaknat mitt i natten, skrivit upp dem, pratat sönder dem. Tittat under sängen, något jag aldrig vågat som barn. Och verkligheten är inte så hemsk som jag trodde. Jag har lååångt kvar att gå.. men en helt ny eld av tankar har väckts i mig.
Förresten har vi precis bokat Kent i juli. Hoppas på fint väder! Imorgon räknar jag med att må ännu bättre och få en lite mer produktiv dag :)
