prestiqe

Jag vaknar fortfarande på natten och bara oj, vad är jag? Vad har jag gjort? Vad har jag ställt till med? Hur kunde det bli såhär? Ren och skär panik och allt känns fortfarande helt overkligt. Men omringad av fantastiska människor kan jag slappna av lite. Det är verkligen roligt, man ser vilka som ringer, skickar sms, vill hitta på grejer för att få mig på bättre tankar. Ni är guld värda!

Jag har funderat och funderat, såsom man gör. Och hur skulle jag kunna göra något annorlunda? Vara kvar där och må skit, inte kunna plugga, betala hyra och få csn en månad till? Eller skulle jag inte ha börjat från början, när jag verkligen trodde att jag skulle klara det? Hade jag klarat av att flytta hem, ta itu med mig själv, bestämma vad jag ville, samtidigt som jag pendlade till U-sala? Men då kan jag tänka, att vad är det för livskvalitet?

Släkten tog det bra igår. Ska man gå på avslutningsfesten för Strömma, orkar jag förklara för alla? Jag är så lycklig av att vara hemma. Jag vet att det är rätt. Men fattar alla andra det? Spelar det ens någon roll?

Igår träffade jag iaf Annica och gick på bio. Vi såg Beck. Såååååååååååå mysigt. Och jättebra film. Rekommenderar den starkt!

Idag tänkte jag gå och simma... ta hand om mig själv lite, skingra tankarna. Ikväll ska jag ha filmkväll med Laura. Behöver omge mig av alla de bästa just nu för att orka. Hjälp mig orka.

Imorgon är en lite tyngre dag igen. Då ska älskling och jag sätta oss i en bil och åka till en lägenhet som är full av mina grejer, kläder, hur de nu hamnat där? Konstigt, för jag känner avsky för lägenheten just nu. Det är en lägenhet med alla mina grejer i, men som inte är hemma. Sjukt skumt. Den känsla av att bara vilja försvinna å få hela livet ogjort har jag aldrig kännt förut, men det gör jag där. Men vi har iaf. en visning på måndag, och en på tisdag. Om jag inte kan få den uthyrd nu så vet jag inte vad jag ska göra.... gå under?

...som att gå på krossat glas.