massvis av känslor.
Blev en tidig morgon imorse, skulle till min kurator. Han är precis motsatsen av mig, lugn, harmonisk, säger bara det absolut viktigaste. Men han är otroligt duktig. På sammanlagt 2 timmars samtalstid så har han sagt så mycket till mig som jag tänkt men aldrig tagit till mig. Om mitt dåliga tålamod, min rastlöshet, mina behov och massa annat. Är så glad att jag fick honom och har en bra känsla. Så får vi se om man kan flytta berg.
En sak tynger mig mest just nu, en enorm frustration och ilska över det som gör min kärlek dålig. Jag är så arg på sjukdomen, så arg på sjukvården som inte verkar göra något, så arg på älskling för att han accepterar det. Jag fattar inte hur det kan ha gått ett år, ett år av "vård", och att han nu behöver min hjälp för att resa sig och ska operera sig igen, med en sjukskrivning på tre veckor! Ska det behöva vara så när man är 27? Det gör mig rasande. Känner mig otroligt maktlös och liten. Vet inte riktigt hur jag ska kunna ventilera det.
Sedan är jag trött på nedlåtande kommentarer från bekanta. Det är så mycket ni inte fattar... jag har träffat och speciellt nu de senaste månaderna blivit så otroligt kär i den här killen. Han är den jag vill vara med, imponera på, somna med och vakna med, göra mig fin för. Ja, det har fått mig att växa upp otroligt fort, att känna såhär. Jag har inget emot att festa, träffa människor, men det har inte samma charm när nästan alla i min omgivning raggar. Det har inte samma charm att rangla hem klockan fem, som Winnerbäcker säger... och ja, jag är bara 20. Men vad ska jag säga då? Det var roligare förut. Ska jag inte vara trogen mina känslor? Jag skulle aldrig någonsin tacka nej till att träffa folk för att ha filmkväll med H tillexempel, vilket jag vet att många tjejer gör. Jag älskar att träffa människor. Men jag är trött på kommentarer när man går hem tidigare. Jag hoppas att ni någon gång träffar någon som jag och får samma känsla, och kanske förstår... Förresten går ni också hem med killar förr eller senare, skillnaden är att det är olika killar. Varför dömer ni mig? Ni behöver inte förstå, men kanske acceptera... jag är otroligt stolt över mig själv att ha kunnat ha detta långa förhållande trots allt och känna såhär. Det betyder mest, och jag är mig själv med honom. Jag känner mig glad, lycklig, tillfreds, snygg, och har roligt när jag är med honom. Sedan är det otroligt viktigt att träffa andra, såklart, och det gör jag, det är aldrig något problem att få tag på mig om ni vill, det vet ni. Men visst är det annorlunda, det säger jag inte att det inte är. Kanske har jag hittat hem. Skakar ni fortfarande på huvudet så har ni uppenbarligen aldrig varit kära. (Ni som läser detta behöver absolut inte ta åt er, var bara tvungen att få ur mig)
Men nu är jag trött på bitterfittor! Och vill inte bli en själv faktiskt.. en ny dag väntar.
Kärlek.
En sak tynger mig mest just nu, en enorm frustration och ilska över det som gör min kärlek dålig. Jag är så arg på sjukdomen, så arg på sjukvården som inte verkar göra något, så arg på älskling för att han accepterar det. Jag fattar inte hur det kan ha gått ett år, ett år av "vård", och att han nu behöver min hjälp för att resa sig och ska operera sig igen, med en sjukskrivning på tre veckor! Ska det behöva vara så när man är 27? Det gör mig rasande. Känner mig otroligt maktlös och liten. Vet inte riktigt hur jag ska kunna ventilera det.
Sedan är jag trött på nedlåtande kommentarer från bekanta. Det är så mycket ni inte fattar... jag har träffat och speciellt nu de senaste månaderna blivit så otroligt kär i den här killen. Han är den jag vill vara med, imponera på, somna med och vakna med, göra mig fin för. Ja, det har fått mig att växa upp otroligt fort, att känna såhär. Jag har inget emot att festa, träffa människor, men det har inte samma charm när nästan alla i min omgivning raggar. Det har inte samma charm att rangla hem klockan fem, som Winnerbäcker säger... och ja, jag är bara 20. Men vad ska jag säga då? Det var roligare förut. Ska jag inte vara trogen mina känslor? Jag skulle aldrig någonsin tacka nej till att träffa folk för att ha filmkväll med H tillexempel, vilket jag vet att många tjejer gör. Jag älskar att träffa människor. Men jag är trött på kommentarer när man går hem tidigare. Jag hoppas att ni någon gång träffar någon som jag och får samma känsla, och kanske förstår... Förresten går ni också hem med killar förr eller senare, skillnaden är att det är olika killar. Varför dömer ni mig? Ni behöver inte förstå, men kanske acceptera... jag är otroligt stolt över mig själv att ha kunnat ha detta långa förhållande trots allt och känna såhär. Det betyder mest, och jag är mig själv med honom. Jag känner mig glad, lycklig, tillfreds, snygg, och har roligt när jag är med honom. Sedan är det otroligt viktigt att träffa andra, såklart, och det gör jag, det är aldrig något problem att få tag på mig om ni vill, det vet ni. Men visst är det annorlunda, det säger jag inte att det inte är. Kanske har jag hittat hem. Skakar ni fortfarande på huvudet så har ni uppenbarligen aldrig varit kära. (Ni som läser detta behöver absolut inte ta åt er, var bara tvungen att få ur mig)
Men nu är jag trött på bitterfittor! Och vill inte bli en själv faktiskt.. en ny dag väntar.
Kärlek.
