konsten att skriva tills fingrarna blöder...
När jag mådde sämre brukade jag skriva ut känslorna, fläka ut dem. Rått och med huvudet före. Något jag har mindre och mindre behov av, är det inte konstigt? Det är det jag menar med att galenskap och genialitet är nära besläktat. De bästa artisterna, bloggarna, författarna, poeterna, har nog många nätter av gnagande ångest. Ironiskt. Och det är kanske det vi eftersträvar. Men för passion krävs också hat, och alla sidor går att vända på. Vi strävar och strävar efter det vi aldrig kan få, det gröna gräset på andra sidan. Allt blir en uppfylld idyll. Blondinbella skriver om att "sitta och äta sin favoritchoklad i snygga underkläder framför en brasa". Hur ofta gör man det? Hur glamoröst är det egentligen? Det känner jag lite med den här bloggen ibland... att jag försöker bevisa något för mig själv. Det är otroligt viktigt för mig att få skriva dagbok på ett eller annat sätt, för att själv se hur mycket fantastiskt som finns runtomkring mig. Nu har jag varit hemma sen Gotland och inte gjort särskilt mycket och jag håller på att tråka sönder. Hur man klarar det en längre tid förblir en gåta för mig. Så jag gör saker, och jag skriver ned dem. Men vad försöker jag bevisa? Har det blivit för mycket? När bilderna blir viktigare än kvällen, då är det farligt... Hoppas de stora bloggarna inser det också!
Jag har en fantastisk man som jag helst vill dela hela livet med. Som förstår mig, busar med mig, tröstar mig och älskar mig. Med hela kroppen. Hur många har det? Och att vi mer och mer flätas samman till en är fantastisk. Min en gång så ihärdiga ångest försvinner i tvåsamheten. Men med det försvinner också en del av min passion och genialitet, finns inte lika mycket plats och tid. Jag vill aldrig någonsin falla i hålet igen, så tråkigt att man inte kan få behålla känslan av uttryck iallafall...
Nu sitter jag iaf här precis som på sommarlov när man var liten och hade alldeles för lite att göra. Och då kom den igen. Är det inte konstigt? Men innan jag sprängs av alla bubblande tankar så ska jag faktiskt krypa ned och läsa min bok. Vad den heter? Kvinnor som tänker för mycket. :)
God natt!
Jag har en fantastisk man som jag helst vill dela hela livet med. Som förstår mig, busar med mig, tröstar mig och älskar mig. Med hela kroppen. Hur många har det? Och att vi mer och mer flätas samman till en är fantastisk. Min en gång så ihärdiga ångest försvinner i tvåsamheten. Men med det försvinner också en del av min passion och genialitet, finns inte lika mycket plats och tid. Jag vill aldrig någonsin falla i hålet igen, så tråkigt att man inte kan få behålla känslan av uttryck iallafall...
Nu sitter jag iaf här precis som på sommarlov när man var liten och hade alldeles för lite att göra. Och då kom den igen. Är det inte konstigt? Men innan jag sprängs av alla bubblande tankar så ska jag faktiskt krypa ned och läsa min bok. Vad den heter? Kvinnor som tänker för mycket. :)
God natt!
