Att varva sina järnspöken.
Vet ni vad jag brukade göra när Herr Ågren hälsade på under mina sämre år? Jag sprang. Sprang tills benen vek sig och boxades tills andan försvann. Jag stampade på mina järnspöken och med adrenaliet så pumpade all min oro ut. Skönt...
Det var lite svårare att göra idag, snön gjorde det omöjligt att springa fort och bristen på träningslokal och boxhandskar var total. Jag kände mig ful och ville krypa ned under täckte och gråta till ledsna filmer hela dagen... men det är då man ska göra precis tvärt om. Så jag satte på mig jackan och gick. Jag gick hemifrån mig ända till Östermalmstorg och lite till i tonerna till Backstreetboys, Takida och Hellström. Jag tvingade mig att möta alla tankar jag inte ville och jag fick lite perspektiv. Stockholm är riktigt vackert och snön likaså. Mina ögon fick ljus och mina öron fick lugn, snön dämpar alla ljud...
Och jag är glad. Glad för att jag kan hantera det. Glad för att jag inte är uppvuxen i Afghanistan och glad för att jag inte är en afar-kvinna i Etiopien. Igår var dokumentärkväll. Och det var precis så, jag fick perspektiv.
Min största rädsla, förutom att vara ensam, är att ha tråkigt och ta det lugnt. Jag hatar det. Så jag gick hem efter mitt besök på Panduro, satte mig ned i tystnad och gjorde 16 st inbjudningskort. Mitt hjärta är lite lugnare nu och det är jag glad för...
Efter lite mys med katten åkte vi hem till älskis, åt rester och såg på lite TV.. Nu är det tvättstuga som gäller. Imorgon är det självklart jobb igen!
<3
Det var lite svårare att göra idag, snön gjorde det omöjligt att springa fort och bristen på träningslokal och boxhandskar var total. Jag kände mig ful och ville krypa ned under täckte och gråta till ledsna filmer hela dagen... men det är då man ska göra precis tvärt om. Så jag satte på mig jackan och gick. Jag gick hemifrån mig ända till Östermalmstorg och lite till i tonerna till Backstreetboys, Takida och Hellström. Jag tvingade mig att möta alla tankar jag inte ville och jag fick lite perspektiv. Stockholm är riktigt vackert och snön likaså. Mina ögon fick ljus och mina öron fick lugn, snön dämpar alla ljud...
Och jag är glad. Glad för att jag kan hantera det. Glad för att jag inte är uppvuxen i Afghanistan och glad för att jag inte är en afar-kvinna i Etiopien. Igår var dokumentärkväll. Och det var precis så, jag fick perspektiv.
Min största rädsla, förutom att vara ensam, är att ha tråkigt och ta det lugnt. Jag hatar det. Så jag gick hem efter mitt besök på Panduro, satte mig ned i tystnad och gjorde 16 st inbjudningskort. Mitt hjärta är lite lugnare nu och det är jag glad för...
Efter lite mys med katten åkte vi hem till älskis, åt rester och såg på lite TV.. Nu är det tvättstuga som gäller. Imorgon är det självklart jobb igen!
<3
