prestiqe

Jag blir väldigt trött på alla som hävdar att bråk bara är nödvändigt och nyttigt. Är det kul för det? Ja det är säkert nyttigt om man är två personer med konstruktiva åsikter. Nu är jag ett vandrande regnmoln som talar för tom publik. Ingen reaktion, inga frågor, inga miner och inga applåder. Hur länge kan man hålla på att prata med sig själv? Jag blir rädd, hamnar i gamla tankemönster där jag varit många gånger förut och bara sjunker längre och längre ner. Självutplåning. Mest av allt är jag nog bara väldigt besviken på att skrika tills rösten spricker men ändå inte nå fram. 

Läser du ens det här? Varför pratar du inte om det då? Fattar du nåt alls?