Tyngd.
Jag planerar, länge och mycket. Får fram bilder, förhoppningar. Är naiv. Tror att folk menar vad de säger och håller vad de lovar. Att de kan se ifrån sig själva ibland.
Jag tänker otroligt mycket, tippar på tå och gör inte folk besvikna. För jag är så himla himla försiktig. Är det så svårt att bara respektera, vara ödmjuk, göra något för någon annan ibland och hålla sig till det man sagt? Och om man inte kommer, om det inte blir som jag tänkt, men säg det då i tid.
Nu är det 7 personer som inte kommer imorgon. Och jag och mamma har skrivit listor och handlat mat för flera hundra... Okej, om någon blir sjuk, om något händer. Det är inte OK att bara ha en attityd som inte bryr sig. Jag fyller 20 år en gång i mitt liv... Och ställer upp. Ställer in. Och jag orkar inte ta ansvar, orkar inte planera för folk som är som små barn.
Jag är upprikigt ledsen på mycket nu faktiskt. Jag är bara så annorlunda, jag fattar inte. Och jag hatar att jag tar åt mig så mycket! Jag är så välsignad med så mycket. Så jag tänker faktiskt sluta tänka i dessa banor. Jag går miste om mycket i och med det här, men inte lika mycket som dem.
Läste en artikel häromdagen, om att bryta vanor, tankemönster. Inte göra allt som man brukar osv. Så istället för att tänka på det här och låta det förstöra min kväll så stänger jag av datorn nu, sätter mig och ser på robinson. Sen lägger jag mig ner och läser i flera timmar istället. Behöver tänka på annat. Imorgon blir det gladare miner! Behövde bara få ur mig det här..
Puss
Jag tänker otroligt mycket, tippar på tå och gör inte folk besvikna. För jag är så himla himla försiktig. Är det så svårt att bara respektera, vara ödmjuk, göra något för någon annan ibland och hålla sig till det man sagt? Och om man inte kommer, om det inte blir som jag tänkt, men säg det då i tid.
Nu är det 7 personer som inte kommer imorgon. Och jag och mamma har skrivit listor och handlat mat för flera hundra... Okej, om någon blir sjuk, om något händer. Det är inte OK att bara ha en attityd som inte bryr sig. Jag fyller 20 år en gång i mitt liv... Och ställer upp. Ställer in. Och jag orkar inte ta ansvar, orkar inte planera för folk som är som små barn.
Jag är upprikigt ledsen på mycket nu faktiskt. Jag är bara så annorlunda, jag fattar inte. Och jag hatar att jag tar åt mig så mycket! Jag är så välsignad med så mycket. Så jag tänker faktiskt sluta tänka i dessa banor. Jag går miste om mycket i och med det här, men inte lika mycket som dem.
Läste en artikel häromdagen, om att bryta vanor, tankemönster. Inte göra allt som man brukar osv. Så istället för att tänka på det här och låta det förstöra min kväll så stänger jag av datorn nu, sätter mig och ser på robinson. Sen lägger jag mig ner och läser i flera timmar istället. Behöver tänka på annat. Imorgon blir det gladare miner! Behövde bara få ur mig det här..
Puss
