prestiqe

Jag har kommit in i en såndär period då jag oroar mig för allt. Ni vet, hjärtat klappar, hjärnan rusar. Jag oroar mig för min sömn, för min förkylning, för mina vänner, för min älskade, att jag inte är hemma tillräckligt, och framförallt. för jobbet. Vem var det som sa att det mesta man oroar sig för aldrig slår in? Jo ja, men man lever väl sällan som man lär. Var helt täppt i näsan så gick upp med nässpray och te. Men snart ska jag nog krypa ner i älskis famn igen. Och kanske lugna ner mig lite.

Kärlek.