prestiqe

Hösten nalkas, jag är svart och likaså mitt sinne. Min kropp gör ont och min hjärna spelar låtar på repeat som jag lovade mig själv att aldrig mer höra. Maten smakar inte som förut och låtarna talar inte till mig som de en gång gjorde. Jag drömmer mardrömmar på nätterna och hetsar upp mig för ingenting på dagarna. Kläder, smink och böcker har jag grävt ned tills jag kommer tillbaka.

Samtidigt har jag de underbaraste av underbara vid min sida dagligen- som söttar mig, hjälper mig upp och håller mig i handen. Varför är jag då såhär? Det är inte ok att vara ledsen, sur, arg, dramatisk eller martyr när man har allt. Och det har jag, allt. Kan jag sluta fjanta mig någon gång? Jag hoppas det, tills dess väljer jag tystnad.

Har haft en underbar dag. Snabbpromenad med A, centralbad med mor, långpromenad och restaurangätande med älsk. När jag kom hem blev det massa samtal via telefon. Snart åker jag till Lund! Och imorgon ska Par och jag luncha. Det ser jag fram emot. Har lekt med katten och gått igenom mina anteckningar. Igen. Nu är det bara det tråkiga kvar, det datamässiga ältandet.

god natt.