Cleaning out my closet.
"Hej min kärlek,
idag är det precis 6 månader sedan. 6 månader sedan "vi" tog slut, och 6 månader sen jag slutade att leva. Ditt hjärta är inte längre mitt, och ingenting har någonsin gjort mer ont. Jag vet, jag är bara liten, det kommer fler skepp. Snälla, tyst. Jag orkar inte höra mer, och jag är ändå lika rädd. Varför? För att du är den enda jag någonsin kunnat tänka mig. Du var allt, som i en film. Det här är min film, jag spelar huvudrollen, och du var min enda kärlek.
Jag hatar känslan av att allt skulle vara så rätt om det bara var du och jag. Jag avskyr den, förkastar den, men den sitter kvar likt ärren från en olycka. Är det vad vi var? Jag kommer aldrig vara lycklig igen.
Du sov inte ensam inatt, va? Det är klart det inte gjorde, och kanske är det vad som känns värst. Det är ni nu, men vet du vad? Hon kommer aldrig att vara jag.
Varför har jag aldrig lyckats släppa dig? Jag vet inte, men jag antar att man inte kan tänka klart när den enda jag vill ventilera mig med är anledningen till min förvirrning. Du gjorde mina dagar till ett himmel eller helvete med bara ett enda ord, och jag orkar inte balansera mellan trygghet och panik en sekund till. Jag kommer aldrig att vara bra nog för dig, jag har insett det nu. Så förlåt för alla naiva försök, för du är väl egentligen inte min ideal kille heller. Här tar "vi" slut och äntligen får hjärnan en chans att styra över hjärtat. För det finns inget som gör ondare än att höra, "ha ett bra år, Sara!" från den enda man vill spendera varje dag, varje månad i varje år med.
Men iallafall, tack för en glöd, en pause, i en annan alldeles för grå värld. Och kom ihåg, att ingenting har någonsin gjort mer ont.
Lova att du aldrig glömmer bort mig,
S.."
(Och än idag kan jag inte hjälpa att undra- skulle du kunna se mig i ögonen, säga att jag inte längre finns i dina tankar, och att du är lycklig nu? )
idag är det precis 6 månader sedan. 6 månader sedan "vi" tog slut, och 6 månader sen jag slutade att leva. Ditt hjärta är inte längre mitt, och ingenting har någonsin gjort mer ont. Jag vet, jag är bara liten, det kommer fler skepp. Snälla, tyst. Jag orkar inte höra mer, och jag är ändå lika rädd. Varför? För att du är den enda jag någonsin kunnat tänka mig. Du var allt, som i en film. Det här är min film, jag spelar huvudrollen, och du var min enda kärlek.
Jag hatar känslan av att allt skulle vara så rätt om det bara var du och jag. Jag avskyr den, förkastar den, men den sitter kvar likt ärren från en olycka. Är det vad vi var? Jag kommer aldrig vara lycklig igen.
Du sov inte ensam inatt, va? Det är klart det inte gjorde, och kanske är det vad som känns värst. Det är ni nu, men vet du vad? Hon kommer aldrig att vara jag.
Varför har jag aldrig lyckats släppa dig? Jag vet inte, men jag antar att man inte kan tänka klart när den enda jag vill ventilera mig med är anledningen till min förvirrning. Du gjorde mina dagar till ett himmel eller helvete med bara ett enda ord, och jag orkar inte balansera mellan trygghet och panik en sekund till. Jag kommer aldrig att vara bra nog för dig, jag har insett det nu. Så förlåt för alla naiva försök, för du är väl egentligen inte min ideal kille heller. Här tar "vi" slut och äntligen får hjärnan en chans att styra över hjärtat. För det finns inget som gör ondare än att höra, "ha ett bra år, Sara!" från den enda man vill spendera varje dag, varje månad i varje år med.
Men iallafall, tack för en glöd, en pause, i en annan alldeles för grå värld. Och kom ihåg, att ingenting har någonsin gjort mer ont.
Lova att du aldrig glömmer bort mig,
S.."
(Och än idag kan jag inte hjälpa att undra- skulle du kunna se mig i ögonen, säga att jag inte längre finns i dina tankar, och att du är lycklig nu? )
