Sara- en rastlös själ
När jag pluggat tills ögonen fysiskt svider, och hela kroppen rusar. Då är det dags att sluta. Det är så fint att promenera här i Hammarbyhöjden, och när jag gick förbi alla snabbmatsställen som skyndade sig allt dom kunde för att stänga igen och gå hem- då är jag ganska glad, för jag studerar hellre skuldebrev i 8 timmar, än slavar. Även fast det känns helt hopplöst, då jag gjort ett schema och hur jag än gör inte kommer hinna gå igenom allt så mycket som jag skulle vilja.
När jag går med musiken i öronen, sån som jag lyssnar på när ingen ser, Nick Carter och Patrik Isaksson t.ex, så blir jag en annan person. Jag blir en Sara för länge sedan, inte den jag är, inte den jag varit, bara en annan jag, eller, en annan del av mig helt enkelt.
Jag hörde ett uttryck idag, det var en tjej på outsiders som kallade sig själv en rastlös själ. Ijoförsig så var det en handikappad lebb som sa det, men det träffade så ändå. Jag är aldrig lugn, och jag har inget direkt behov av att vara det heller. Det måste alltid hända saker, och om det inte gör det ser jag till att det gör det. Henric blir galen på mig, och säkert min mor och mina vänner med, men det går inte att göra något åt det. Kanske beror det på osäkerheten kring om jag skulle vara tyst med mina tankar, hävdar de. Men jag måste göra er besviken.
Idag gick jag, själv, frivilligt, ensam, med musik i ena örat och fågelkvitter i det andra. Och jag har äntligen förstått vikten i att trivas med sig själv, ensam, naken. För det är det enda som står kvar när allt annat faller- det är du, och det är inget du kan göra åt.
Det oroar mig lite, det här med Henric. Jag menar, hur många träffar någon de trivs såhär bra med när de är 18? Det är en omöjlighet, känns det som, hur vi inte skulle klara det här en mycket lång tid framåt. Men hur blir det med min självständighet? Egen lägenhet, studentkorridorer? Men vad är det att oroa sig för egentligen? Snacka om i-landsproblem
När jag är själv med mina tankar kan jag inte låtsas som att det är bara frid och fröjd. Mycket, väldigt mycket, tankar från förr, bra och mindre bra, cirkulerar. Jag står maktlös. Det är fortfarande som att något, någon, trycker hårt runt min bröstkorg. Men tills vidare ska jag vara naiv och låtsas att det är Henrics händer som håller om mig istället. Det känns bättre då.
Nu ska jag gå till köket och göra scones till världens bästa pojkvän, allt annat kan vänta till imorgon.
När jag går med musiken i öronen, sån som jag lyssnar på när ingen ser, Nick Carter och Patrik Isaksson t.ex, så blir jag en annan person. Jag blir en Sara för länge sedan, inte den jag är, inte den jag varit, bara en annan jag, eller, en annan del av mig helt enkelt.
Jag hörde ett uttryck idag, det var en tjej på outsiders som kallade sig själv en rastlös själ. Ijoförsig så var det en handikappad lebb som sa det, men det träffade så ändå. Jag är aldrig lugn, och jag har inget direkt behov av att vara det heller. Det måste alltid hända saker, och om det inte gör det ser jag till att det gör det. Henric blir galen på mig, och säkert min mor och mina vänner med, men det går inte att göra något åt det. Kanske beror det på osäkerheten kring om jag skulle vara tyst med mina tankar, hävdar de. Men jag måste göra er besviken.
Idag gick jag, själv, frivilligt, ensam, med musik i ena örat och fågelkvitter i det andra. Och jag har äntligen förstått vikten i att trivas med sig själv, ensam, naken. För det är det enda som står kvar när allt annat faller- det är du, och det är inget du kan göra åt.
Det oroar mig lite, det här med Henric. Jag menar, hur många träffar någon de trivs såhär bra med när de är 18? Det är en omöjlighet, känns det som, hur vi inte skulle klara det här en mycket lång tid framåt. Men hur blir det med min självständighet? Egen lägenhet, studentkorridorer? Men vad är det att oroa sig för egentligen? Snacka om i-landsproblem
När jag är själv med mina tankar kan jag inte låtsas som att det är bara frid och fröjd. Mycket, väldigt mycket, tankar från förr, bra och mindre bra, cirkulerar. Jag står maktlös. Det är fortfarande som att något, någon, trycker hårt runt min bröstkorg. Men tills vidare ska jag vara naiv och låtsas att det är Henrics händer som håller om mig istället. Det känns bättre då.
Nu ska jag gå till köket och göra scones till världens bästa pojkvän, allt annat kan vänta till imorgon.
