och ensam har jag dofterna kvar...
Imorgon är mormors begravning, sista farväl på nåt sätt. Hur länge har jag inte skjutit på det? Låtsats som att det regnar? Jag hälsade aldrig på dig när du var sjuk, jag umgicks inte med släkten efteråt, och fortfarande när jag åker förbi fridhemsplan dyker tanken upp att hälsa på dig. För mig är du fortfarande levande. Men efter imorgon är du någon helt annanstans.
Det känns verkligen jättejobbigt när allt blir så verkligt. Jag hatar begravningar. Jag har inte varit på många men jag hatar dem. Det är så mycket känslor som snurrar i mig just nu att det inte går att få ned på en dator... Min sista far/morförälder, min mammas sista förälder. Men det är en del av livets gång, du ville dö, jag vet ju det, jag har bara så svårt att förstå hur någon så plötsligt kan vara borta. Jag glömmer dig aldrig. Jag hoppas att vi ses igen, du var en otrolgit fin människa Eva Dahlström. Det tycker vi alla.
Jag har så svårt att visa känslor för andra. Jag gråter alltid i ensamhet, anstränger mig in i det yttersta att hålla tillbaka tårarna så fort det är människor runt omkring. Jag vill alltid visa mig stark, kunnig. Men nu när det är såhär. Konkret. Skjortan är struken, skorna framme och kavajen hänger på sin gagle. Då finns det inte mycket att göra. Det blir ju iaf ingen mascara för min del imorgon... Vila i frid mormor.
Kent- Stanna hos mig.
(Det är över nu, och jag som aldrig gillat nostalgi... jag gråter nu.)
Det känns verkligen jättejobbigt när allt blir så verkligt. Jag hatar begravningar. Jag har inte varit på många men jag hatar dem. Det är så mycket känslor som snurrar i mig just nu att det inte går att få ned på en dator... Min sista far/morförälder, min mammas sista förälder. Men det är en del av livets gång, du ville dö, jag vet ju det, jag har bara så svårt att förstå hur någon så plötsligt kan vara borta. Jag glömmer dig aldrig. Jag hoppas att vi ses igen, du var en otrolgit fin människa Eva Dahlström. Det tycker vi alla.
Jag har så svårt att visa känslor för andra. Jag gråter alltid i ensamhet, anstränger mig in i det yttersta att hålla tillbaka tårarna så fort det är människor runt omkring. Jag vill alltid visa mig stark, kunnig. Men nu när det är såhär. Konkret. Skjortan är struken, skorna framme och kavajen hänger på sin gagle. Då finns det inte mycket att göra. Det blir ju iaf ingen mascara för min del imorgon... Vila i frid mormor.
Kent- Stanna hos mig.
(Det är över nu, och jag som aldrig gillat nostalgi... jag gråter nu.)
