No man is an island.
Såg precis filmen "Om en pojke". Har sett den förut men den är faktiskt bra. Hugh Grant är som en brittisk Ernst Kirsteiger (Ja har säkert stavat jättefel men ändå). Sådär myysig, å för att inte prata om accenten! Hihi. den sllutar ju så fint också. No man is an island, eller?
Tror definitivt att alla killar är egna islands, och tjejer skulle behöva bli bättre på det. Jag menar i slutet så är det enda vi har oss själva. Folk kan hävda motsatsen men jag tror verkligen det. Du kan ha världens bästa förhållande, världens bästa vänner, men jag tror inte på villkorslös kärlek. Kalla mig hemsk men den finns knappt. Visst, en mor slutar väl (i de flesta fall iaf) aldrig älska sin dotter och sånt. Men nu pratar jag inte om familj.
En dag kan folk förändras, saker hända som drar ut det värsta av personer. Förhållanden tar slut, folk flyttar. Man har verkligen bara sig själv till sist och slut. Jag vet. Me myself and I liksom. Bara för det ska man ju inte vara egoistisk, nej nej, man ska såklart vårda allt bra man har. Men den grundläggande tanken måste finnas där, tror jag. Att vi måste rädda oss själva innan vi kan rädda andra. Precis som med masker på flygplan, ni vet.
Alla behöver vi lära känna oss själva, skaffa egna intressen, självförtoende, åsikter och tankar. För det är i slutet allt som är stabilt. Och då lovar jag att vi mer sällan faller, och i vilket fall, ramlar lite mjukare.
Själv är jag sämst på detta. Har bytt musiksmak efter min umgängeskrets, alltid lutat mig på någon, ger mig in i alla relationer så 100%igt att jag blir så himla ledsen så fort minsta lilla grej går snett. Detta ska jag sluta med. En bra blogg är en bra början, låter lite töntigt men så är det. Då lär man sig se över sitt eget liv och vad man faktiskt har. Jag måste börja träna igen, hitta någon sysselsättning, har provat allt men är sällan konsekvent. Någon som känner igen sig? Måste börja plugga i rutin, var ju så länge sen. Måste börja komma igång med övningskörningen. Måste planera. Men vad hjälper det, egentligen?
Så många gånger har jag letat, men aldrig riktigt hittat mig.
Tror definitivt att alla killar är egna islands, och tjejer skulle behöva bli bättre på det. Jag menar i slutet så är det enda vi har oss själva. Folk kan hävda motsatsen men jag tror verkligen det. Du kan ha världens bästa förhållande, världens bästa vänner, men jag tror inte på villkorslös kärlek. Kalla mig hemsk men den finns knappt. Visst, en mor slutar väl (i de flesta fall iaf) aldrig älska sin dotter och sånt. Men nu pratar jag inte om familj.
En dag kan folk förändras, saker hända som drar ut det värsta av personer. Förhållanden tar slut, folk flyttar. Man har verkligen bara sig själv till sist och slut. Jag vet. Me myself and I liksom. Bara för det ska man ju inte vara egoistisk, nej nej, man ska såklart vårda allt bra man har. Men den grundläggande tanken måste finnas där, tror jag. Att vi måste rädda oss själva innan vi kan rädda andra. Precis som med masker på flygplan, ni vet.
Alla behöver vi lära känna oss själva, skaffa egna intressen, självförtoende, åsikter och tankar. För det är i slutet allt som är stabilt. Och då lovar jag att vi mer sällan faller, och i vilket fall, ramlar lite mjukare.
Själv är jag sämst på detta. Har bytt musiksmak efter min umgängeskrets, alltid lutat mig på någon, ger mig in i alla relationer så 100%igt att jag blir så himla ledsen så fort minsta lilla grej går snett. Detta ska jag sluta med. En bra blogg är en bra början, låter lite töntigt men så är det. Då lär man sig se över sitt eget liv och vad man faktiskt har. Jag måste börja träna igen, hitta någon sysselsättning, har provat allt men är sällan konsekvent. Någon som känner igen sig? Måste börja plugga i rutin, var ju så länge sen. Måste börja komma igång med övningskörningen. Måste planera. Men vad hjälper det, egentligen?
Så många gånger har jag letat, men aldrig riktigt hittat mig.
