prestiqe

Juridik eller psykologi? Har verkligen fram till nu inte haft någon aning.

Jag har alltid haft enorma krav på mig. MVG i allt, annars får det väl i stort sett vara. Har alltid velat bli "något", rik, oavsett vägen dit. Och självklart skulle jag kunna stå ut med 5 års juridikstudier för ett bra jobb. Men är det så livet ska levas verkligen? Är det värt det? Den frågan har jag ställt mig själv flera gånger.

Jag har kommit fram till att om jag började läsa juridik nu, skulle jag göra det för någon annans skull. Inte för mig. Jag skulle göra det för min stolthet, mitt överjag och mina fiender. Och därför får det vara.

Henric, min pojkvän, har liksom alltid varit intresserad av en sak. Sjukhus, trauma och akutvård. Han tycker det är kul att gå till skola som jobb. Varför kan inte jag ha det så? Jag tjuter knappast av glädje när jag öppnar min bok av förvaltningsrätt. Idag när vi var på akademibokhandeln sprang jag inte till juridikavdelningen utan kom direkt till psykologin. Och därför får det vara så. Jag kan inte tvinga mig själv igenom 5 år av något jag inte brinner för. Det är att försätta sig själv i olycka.

Jag vill också brinna för det jag läser, vilja ta reda på mer. Vilja förstå. Inte bara göra de uppgifter som finns och sedan hoppas på att det ska gå över fort. I min psykologi hörna fanns en miljon böcker om att följa sin intution och göra sig av med sin oro. Och det här känns så rätt.