prestiqe

Det var både en jobbig och lugn dag idag, i perioder liksom. Nu är det över! Vid 16 tiden kom en jättesöt äldre dam och pratade med mig om att åka till Birka, och det enda jag såg framför mig var mormor. Det var som att hon stod där och sedan kom jag på att det inte kan vara så, och jag tappade bort mig totalt och var på vippen till gråt efter det. Nu har jag hämtat mig igen. Men det var hemskt. För första gången börjar jag förstå varför människor bara bryter ihop sådär, om de varit med om en bilolycka eller förlorat någon. Det går liksom inte att kontrollera... Jag saknar dig mormor. Hoppas att du har det underbart i himlen. Vi tänker på dig. Jag har inte ens orkat titta på bilderna från begravningen än. Vet inte riktigt hur jag ska ta itu med det här? Jag kan inte gråta framför andra, mitt överjag är för stort. Men jag vill inte bryta ihop på jobbet. So what to do but be strong.

Nu är jag iaf hemma hos H, har precis ätit kalkon å ungsbakade grönsaker me salsa. Det var mycket mumsigt. Imorgon är jag ledig! Fast det känns inte riktigt så... för först har jag körlektion på körskola, sedan ska jag till tandläkaren... Så sovmorgonen kan jag ju glömma.

Kärlek. Och kom ihåg att ta hand om varandra medans vi fortfarande finns.