Orkanens öga.
Jag vill skrika ut mitt inre. Jag kräver förståelse. Jag törstar konstant efter inspiration, men jag får aldrig ner det. Jag är ett hav av känslor. Ibland tror jag att jag inte riktigt tagit mig igenom orkanen, snarare nått hälften. Ni har väl hört att mitt i en orkan är det lugnt och blåser inte ett dugg? Det är där jag är. Och jag står här. Springer med när den rör sig, vågar aldrig stå för mig själv. För rädd för att gå igenom aldra hälften. Rädd för vilka egenskaper jag kan råka förlora på vägen, hur många liter tårar jag kommer behöva ge upp. Kanske är det värt det, kanske är det vad jag måste göra? Lycka, vad är det egentligen? Finns det? Varför känns det inte som på film. Är det mig det är fel på, är det något som går att bota, är det er eller är det världen?
Jag vill gråta med i varenda film, jag vill känna igen mig i varenda sida på alla romaner som finns att läsa. Jag vill ringa de där samtalen, jag vill svälja min stolthet. Finns det en anledning till att jag känner dessa strypkänslor, att jag vill simma till andra sidan? Att jag aldrig är nöjd? Jag vill likt alkemisten hitta mitt livsöde, min livskärlek, och följa min lycka tills jag dör. Jag vill älska den bredvid.
Jag vill gråta med i varenda film, jag vill känna igen mig i varenda sida på alla romaner som finns att läsa. Jag vill ringa de där samtalen, jag vill svälja min stolthet. Finns det en anledning till att jag känner dessa strypkänslor, att jag vill simma till andra sidan? Att jag aldrig är nöjd? Jag vill likt alkemisten hitta mitt livsöde, min livskärlek, och följa min lycka tills jag dör. Jag vill älska den bredvid.
