prestiqe

"When was the last time you saw a movie that changed the way you look at life?" Står det på en av recensionerna när jag söker på google. Och jag kan annat än hålla med att det gör den här filmen.

Den handlar om Elles f.d. chefredaktör, Jean-Domenique Bauby , som går ifrån en fullt levande man till en fungerande hjärna i en strejkande kropp. Det enda han kan röra på är sitt vänsta ögonlock, och med den lyckas han skriva en bok om hur det är att vara fånge i sin egen kropp.

Det tuffaste med filmen är att man får se den ur hans perspektiv, alltså när han vaknar upp, ser doktorerna, ser hur suddigt det är, hör hans tänkande och får en inblick i hur obehagligt det är att skrika utan att någon hör en. Han säger själv att det enda som inte dött hos honom, förutom ögonlocket, är hans fantasi och minne, och med det gör han fantastiska saker. De kommer på ett sätt att kommunicera genom ett speciellt alfabet, det första han skriver är "jag vill dö". När doktorn förklarar hur en hjärnblödning som hans, förr i tiden, lett till döden men nu när intensivvården blivit så bra så kan de förlänga livstiden. "Livstid? är det här vad ni kallar att leva?" är dock hans syn på saken.

Trots detta är filmen inte full av självömkan, utan snarare ironi och humor. Den innehåller mer skratt än tårar men är ändå tung. En av de bästa filmerna jag någonsin sett! Rekommenderas varmt till alla.