prestiqe

Jag vet inte vad det är men jag får hela tiden helt nya insikter om tid. Jag längtar alltid efter nåt, och sen går det assnabbt och sen är det över. Så är det hela tiden. Det har blivit helt galet. Jag har börjat tänka att det är ingen ide att längta för det är ändå över snart. Hur deprimerande är inte det? Jag orkar liksom varken tycka saker är jobbiga eller roliga för att jag unnar mig aldrig att leva i stunden, och tänker jämt på andra saker. Vad spelar det för roll, det är ändå över snabbare än jag hinner blinka. Och det är så sant, för helt plötsligt så är det över och man undrar vad som egentligen hände.

Men nu måste jag sluta med detta. Vad är livet annars värt? Finns bara ett sätt att fixa det här livet. Att ta det lugnt, veta att allt inte håller, men att göra det bästa av varje situation. En så jobbig sak som att åka 30 min t-bana alldeles ensam ska man göra det bästa av helt enkelt. Vore inte det underbart? Att kunna njuta av allt liksom. Sen så ska man ju såklart ha saker man ser ännu mer fram emot. Annars är det ju inte värt nånting.

Och så stötte jag på världens bästa citat idag.  "Every song ends, but is that any reason not to enjoy the music?" Så sant. Jag trodde jag tänkte logiskt men egentligen är det tvärtom. Självklart så ska man njuta av det man har just nu, och den dagen den försvinner, ja då får man hitta sig en ny favoritlåt.

Over&out.