prestiqe

Jag vet att det är helt mänskligt moraliskt fel att tycka såhär, men så är det. Jag är lite smånöjd och mina mungipor pekar uppåt, vet ni varför?

Den människa som skadat mig mest, fått mig att tvivla på alla mina värderingar och grunder. På min person, fått mig att nästan frivilligt skriva in mig på tvångspsyk. Som med lögner och svek vänt de jag brukade älska mot mig. Som fick mig att ge upp på den jag var. Hon, sitter själv i knipa nu, och då talar jag inte om vilken som helst. Vi kallar det häktet.

Ingen trodde mig när jag sa att hon var sjuk, inte jag. Men nu.

Kära bekräftelse...