Jag drömde.
Om hur du pratade till mig, om hur du tog på mig, om hur du älskade mig. Jag drömde att vi förstod varann utan språk, att jag satt i en tunnelbanevagn men allt som spelade någon roll i paniken, var du. Jag drömde om känslan av tillfredställelse, lycka och en tillvaro utan problem. Och jag kommer ihåg hur jag sa för mig själv: det ska aldrig vara något annat än vi, det finns inget annat som betyder något.
Jag stannade kvar i känslan. Varför kan saker aldrig vara så verkliga som i en dröm?
Jag stannade kvar i känslan. Varför kan saker aldrig vara så verkliga som i en dröm?
