Utan ord.
Även fast jag vetat, väntat, förstått, så slog det mig som en sten rakt mot hjärtat. Jag kände rysningen i kroppen redan när jag såg mammas nummer på displayen. "Hon har somnat in nu". Tårarna rinner okontrollerat.
Jag har varit välsignad på så sätt att jag inte upplevt många i min närhet dö. Jag har aldrig förstått mig på döden. Hur kan något, som skrattade för bara några dagar sen, inte längre finnas vid liv? Ligga på en bår, utan att varken kunna göra sig förstådd eller trösta. Jag såg dig aldrig blek, jag såg dig aldrig ligga med slangar överallt, utan att reagera. Kanske blir det därför extra svårt att föreställa sig. Nu slipper du iallafall ha ont.
Aldrig mer kommer jag prata med dig, höra dig, vara hos dig, lyssna på dina råd. Ikväll blev min mor föräldralös.
Du finns alltid. Gud tar hand om dig.
