Kluven.
Nu ligger jag äntligen i en soffa med en stor godisskål framför mig och min älskling brevid. Kan det bli bättre? All hets har fått mig att bli knäpp.
Allt går bra för mig. Jag har varit på en otroligt underbar utbildning, träffat underbara människor och fått hopp om en lika fantastisk sommar. Jag har fått en bra lön, bra villkor, bra arbetstider, en planerad mini-semster med älskling på gotland samt en hel del förmåner. Ett jobb över min kompetens, men jag tackar inte nej. Jag trivs bra på universitetet, saker har aldrig varit bättre mellan mig och H, så jag är otroligt glad för allt! Jag älskar mina vänner och har kommit över mycket som gnagt.
Men när det går bra för mig går det dåligt för andra. Dessa dagar har varit hektiska. Min mor går snart in i väggen efter all panik. En när och kär till mig har precis blviit diagnostiserad med lugncancer. En nära vän till mig ligger, även hon, inne på sjukhus. Min mor får inte en lung stund hemma med stambytet och verkar ha slutat både äta och sova. Min mormor ligger i koma på sin dödsbädd, och verkar inte klara natten. Och än är det inte länge sedan min pappa blev sjukskriven. Jag är trött på sjukhus. Varför händer allt samtidigt?
Samtidigt är jag inkastad i allt i mitt liv, och jag kan inte förmå mig själv att vara glad. Jag har inte ens orkat säga hejdå till min mormor. Jag är en egoist. Jag orkar inte gråta, eller se en person så full av liv ligga likblev i en säng utan att höra eller ens förstå att jag är där, med massa sladdar i munnen. Men jag har ingen aning om hur man lär sig eller lever utan sin mormor. Allt jag kan göra är att behålla ett minne om den hon brukade vara.
Från flygplatsen, till utbildning, hem, till utbildning, till universitet. Jag har inte ätit annat än mackor på flera dagar, och den här helgen ska jag koppla av. Jag ska ligga i soffan, äta, dricka vatten, titta på TV och verka apatisk, samtidigt som tankarna endast är hos de som jag håller av. Men jag behöver klara mig själv, för att inte själv bli i behov av stöd. Jag måste prioritera mig själv just nu, jag måste sova, jag måste torka tårarna, jag orkar inte se allt. För att orka ta hand om allt, både det bra och det dåliga.
Om bara några dagar fyller jag år. Och världens bästa pojkvän har ordnat med kalas. Ni som är bjudna, det kommer förhoppningsvis bli superkul! Och jag ska försöka samla mig.
Men jag behöver ikväll på mig.
Jag älskar er!
Allt går bra för mig. Jag har varit på en otroligt underbar utbildning, träffat underbara människor och fått hopp om en lika fantastisk sommar. Jag har fått en bra lön, bra villkor, bra arbetstider, en planerad mini-semster med älskling på gotland samt en hel del förmåner. Ett jobb över min kompetens, men jag tackar inte nej. Jag trivs bra på universitetet, saker har aldrig varit bättre mellan mig och H, så jag är otroligt glad för allt! Jag älskar mina vänner och har kommit över mycket som gnagt.
Men när det går bra för mig går det dåligt för andra. Dessa dagar har varit hektiska. Min mor går snart in i väggen efter all panik. En när och kär till mig har precis blviit diagnostiserad med lugncancer. En nära vän till mig ligger, även hon, inne på sjukhus. Min mor får inte en lung stund hemma med stambytet och verkar ha slutat både äta och sova. Min mormor ligger i koma på sin dödsbädd, och verkar inte klara natten. Och än är det inte länge sedan min pappa blev sjukskriven. Jag är trött på sjukhus. Varför händer allt samtidigt?
Samtidigt är jag inkastad i allt i mitt liv, och jag kan inte förmå mig själv att vara glad. Jag har inte ens orkat säga hejdå till min mormor. Jag är en egoist. Jag orkar inte gråta, eller se en person så full av liv ligga likblev i en säng utan att höra eller ens förstå att jag är där, med massa sladdar i munnen. Men jag har ingen aning om hur man lär sig eller lever utan sin mormor. Allt jag kan göra är att behålla ett minne om den hon brukade vara.
Från flygplatsen, till utbildning, hem, till utbildning, till universitet. Jag har inte ätit annat än mackor på flera dagar, och den här helgen ska jag koppla av. Jag ska ligga i soffan, äta, dricka vatten, titta på TV och verka apatisk, samtidigt som tankarna endast är hos de som jag håller av. Men jag behöver klara mig själv, för att inte själv bli i behov av stöd. Jag måste prioritera mig själv just nu, jag måste sova, jag måste torka tårarna, jag orkar inte se allt. För att orka ta hand om allt, både det bra och det dåliga.
Om bara några dagar fyller jag år. Och världens bästa pojkvän har ordnat med kalas. Ni som är bjudna, det kommer förhoppningsvis bli superkul! Och jag ska försöka samla mig.
Men jag behöver ikväll på mig.
Jag älskar er!
