och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet.
De senaste timmarna har jag suttit och ältat ältat ältat och ältat. Gamla tankar, minnen, känslor. Jag har varit glad, uppgiven, förnekande, ledsen, arg och förlåtande. Allt inom loppet av några timmar... Tills jag kom på att det finns nog en viss tid för allt. Jag orkar liksom inte mer nu. Vill inte höra tankarna, vill inte veta av det. Hur lång tid tar det att glömma, läka? Hur lång tid tar det innan en liten flicka börjar drömma obegränsat igen efter en massiv förlust av människor som kommit och gått med en bit av hjärtat varje gång?
Jag har varit med om mycket, jag har tagit tag i det ibland, sprungit och gömt mig ibland, försvunnit helt ibland. Trampat på det, glömt det, ja, you name it. Finns det något som heter karma? Jag vill inte säga att det är rätt åt vissa människor men jag tror ändå på karma, och ni som det inte gått så bra för... ja. Kanske.
Har ni åkt samma karusell två gånger någon gång? Säkert. Varför känns det aldrig likadant den andra gången? Varför pirrar det inte lika mycket? Samma förvätningar- splash. Ner på marken. I kras. Varför är det så? Kan man strunta i att åka karusellen på ett par år, så känns det kanske bättre sen? Eller så byggs det upp igen- splash. Kanske hoppar man på karusellen igen. Tar tjuren i hornen så att säga. Ökar farten och vågar lite mer. Ja, så är det nog.
Vissa saker kommer jag aldrig glömma, och den här odefinerbara känslan kommer kanske aldrig försvinna. Men snart ska jag börja drömma obegränsat igen. Jag ska springa tills demonerna är borta och varva dem flera gånger. Jag ska få karusellen att snurra snabbare, jag ska sjunga karaoke tills tankarna inte hörs längre. Kan man göra något annat?
Det finns låtar som absolut inga ord kan beskriva mina känslor för. Men det skälver.
... men den stund som jag kände som nära, var blott alvedon.
